Hack för hjälpen, Sweden
Torsten Kälvemark: Så blev FRA USA:s drömpartner i kalla cyberkriget
I den stämning av kallt krig som svept in över landet handlar mycket om cyberkrig och hackande. Vi får andtrutna larmrapporter om att Sverige dagligen utsätts för tusentals attacker.
Är någon förvånad? Med miljarder datorer och smarta telefoner sammanbundna i ett globalt nätverk är det närmast självklart att många av dessa redskap används för att komma åt hemligheter. Brottssyndikat försöker lista ut lösenord. Statliga och privata företag jagar affärshemligheter. Militären vill snoka efter anfallsplaner. Regeringar vill ha insyn i andra länders utrikespolitik.
Nu har mycket handlat om Rysslands intrång på amerikanska sajter. Men den rapport som de amerikanska underrättelsetjänsterna lagt fram sågas av många experter i oberoende medier. ”De bevis som lagts fram är ynkliga”, skriver liberala Frankfurter Allgemeine Zeitung i en kommentar. I den ansedda affärstidningen Forbes anser dataexperten Kalev Leetaru från Georgetown University att de belägg som rapporten lägger fram snarare talar mot än för de slutsatser som dragits. Han påminner om att det i varje ögonblick pågår myriader av attacker på nätet och att svårigheterna att analysera källorna kan vara formidabla. Enligt honom är rapporten ”en stark påminnelse om att de som arbetar med datavetenskap alltid bör spela djävulens advokat inför varje analys”.
Ändå är det självklart att ryssarna försöker hacka alla tänkbara amerikanska system på samma sätt som amerikanska underrättelseorgan hackar ryska sajter. I just det avseendet har USA för övrigt en utmärkt hjälp av svenska FRA som måste anses som en av de mest trogna vasallerna i Västeuropa. I en aktuell artikel i The New York Review of Books har Hugh Eakin påmint om en del fakta kring det transatlantiska samarbetet som i och för sig presenterades redan 2013, baserade på dokument från Edward Snowdens avslöjande. Artikeln har fått rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”, en formulering som bekräftar det faktum att Sverige knappast tillhör cyberkrigets oskyldiga offer, utan snarare agerar som en viktig medspelare i ett av USA dirigerat statligt nätverk av hackare.
Eakin lyfter fram ett par faktorer som gjort Sverige till en drömpartner i cyberkriget. För det första går en stor del av rysk datatrafik via kablar genom Sverige. För det andra har Sverige en extremt liberal lagstiftning kring dataintrång, plus ett parlament som aldrig ställer några kritiska frågor om vad FRA egentligen har för sig. Han tar som exempel ett dokument där företrädare för det amerikanska signalspaningsorganet NSA noterar att uppgifter som deras brittiska kollegor kan ha svårt att legalt få fram, utan krångel kan levereras av Sverige.
När FRA:s dåvarande generaldirektör Ingvar Åkesson och hans medarbetare i april 2013 träffade NSA:s ledning för den årliga avstämningen fanns det också med en talande mening på agendan: ”Ett tack till Sverige för dess fortsatta arbete mot den ryska måltavlan med ett understrykande av den centrala roll som FRA spelar som en ledande partner i arbetet mot det ryska objektet, inklusive Rysslands ledning, energi och kontraspionage”.
I november förra året kunde den amerikanska nyhetskanalen NBC avslöja att USA har beredskap och kunskap för att slå till mot elnät och telekommunikationer i Ryssland.
Om man skaffat sig denna kunskap med den svenska hjälp som USA lovprisar får vi förstås aldrig veta.
Hemlig underrättelseverksamhet och signalspaning har i decennier varit en viktig faktor i världspolitiken. Stormakterna lägger ner massor med resurser på detta, men vårt eget land har ända sedan 1940-talet deltagit långt utöver sin egentliga matchvikt. När jag på 60- och 70-talen gjorde mina värnpliktssomrar på FRA var Sveriges långa landmassa en stor tillgång för radiopejlingen mot Ryssland, utnyttjad också för det dåtida västmaktssamarbete som nu inte längre är någon hemlighet. I dag är vår komparativa fördel de elektroniska kablar som går genom vårt land plus en hög nivå på vårt datatekniska kunnande.
Nu ser vi plötsligt att politiker börjar oroa sig för om utländskt hackande skulle kunna påverka vårt val 2018. Det är en rätt långsökt farhåga. Visst skulle Ryssland kunna nästla sig in på något plan. Men vem eller vilka skulle den allestädes närvarande Putin i så fall stödja? Vilka utländska intressen skulle å andra sidan vilja manipulera fram en svensk regering som är mer välvilligt inställd till Nato? Det räcker ju med att sticka upp ett u-båtsperiskop i Vaxholm.
Sverige är förvisso inte immunt mot utländsk politisk påverkan. Det förtjänar att på nytt påpekas att den största internationellt dirigerade desinformationskampanjen i modern tid gällde Iraks innehav av kärnvapen. Och då var det Dagen Nyheter som kritiklöst öppnade sina spalter för allehanda ”nyttiga idioter”.
Kritiskt tänkande är fortfarande det bästa vapnet när det gäller cyberkrig. Det gäller den enskilda medborgaren. Men det gäller i lika hög grad de medier och politiker som nu i en exempellös massrörelse tenderar att springa på samma bollar.
