Mörkrets mästare
Carl-Michael Edenborg om James Ellroys litterära geni: Hans ord brinner av en smittande livstörst
De senaste åren har förlaget Modernista publicerat snygga nyutgåvor av slutsålda James Ellroy-böcker. Nu är turen kommen till hans ”Underworld USA”-trilogi, i översättning av Thomas Preis respektive David Nessle; deras insatser är exemplariska, särskilt vid en jämförelse med originalens lapidariska stil och slangspäckade meningar.
En eloge till förlaget Modernista också: konsekvent undviker de att klassa Ellroys böcker som ”deckare”. Visst handlar romanerna om poliser och detektiver och maffia och styckmord och våld och droger och bus. Men volymerna måste känna sig väldigt främmande när de står sida vid sida med böckerna på deckarhyllan i en bokhandel eller ett bibliotek.
De sju romanerna som bildar den amerikanske demonförfattaren James Ellroys ”Los Angeles”-kvartett och ”Underworld USA”-trilogi (1987–2009) hör till mina starkaste läsupplevelser och till de böcker jag läst om flest gånger i mitt liv.
Jag minns inte vem som stack åt mig den första delen i LA-kvartetten Den svarta dahlian, i svensk översättning 1990. Men jag fastnade som en fluga på ett flugpapper efter högst tre meningar och sträckläste romanen, så hårt fasthållen av författaren att jag nästan inte kunde röra mig, snudd på erotiskt upphetsad av hans röst, eller stil: denna svårförklarade egenskap som skiljer litteratur från makulatur och som i hans fall har beskrivits som ”telegrafisk”. Handlingen må ofta vara brutal och pessimistisk, men Ellroys ord brinner av en smittande livstörst.
LA-kvartettens andra del bär en av världslitteraturens mest nihilistiska titlar: Den stora tomheten (The Big Nothing) – en parafras på Raymond Chandlers mest kända deckare: Den stora sömnen (The Big Sleep) (1939). Även om Ellroy är skyldig Chandler och hans föregångare Dashiell Hammett och efterföljare Mickey Spillane det mesta, strider han med en kamphunds dreglande envishet för att överträffa dem: han vill vara mest noir, den mest hårdkokta, mest nihilistiska av alla världens deckarförfattare. När den avslutande delen av LA-kvartetten, Vit jazz, äntligen kom 1992, rusade jag till närmaste boklåda och högg mitt ex som en schäfer hämtar en pinne. Så snart jag öppnat första sidan, var jag förlorad. Det var som att delta i en voodoo-ritual.
Ellroy har senare avslöjat en del av hemligheten med sin unika stil: hans förläggare tyckte att boken var alldeles för lång. Författaren löste det genom att stryka alla överflödiga ord i varje mening, inte minst verben, så att inget av handlingen gick förlorad, medan stilen gick över från hårdkokt till mordisk – vilket dessutom gestaltade huvudpersonens allt mer frenetiska verksamhet. Vit Jazz lämnar mig i spillror varje gång jag läser den.
Ellroys svenska utgivare var på den tiden Bra böcker och dess förläggare hette John-Henri Holmberg – en man som delvis format landets litteraturlandskap och vidgat ankdammen genom en lång rad ovärderliga importer. Exempelvis vore det svårt att tänka sig Jens Lapidus meningsbyggnad utan Ellroy – advokaten borde ha råd att skicka en chokladask till Holmberg. Och han är långt ifrån den ende som smittats av den ellroyska stilens virus.
När James Ellroy besökte bokmässan i Göteborg i september 2009 inledde han sitt scenframträdande på sedvanligt vis: genom att yla som en galen hund och därefter presentera sig som ”The demon dog of crime fiction”.
Efteråt hamnade jag vid signeringsbordet just när Peter Englund, förväntansfull som en gosse, fick sin bok, kanske då nyutkomna Oroligt blod, signerad. Englund passade på att tacka Ellroy för att han på ett avgörande sätt influerat hans historiesyn.
Demonhunden, som väl inte hade en susning om vem han pratade med, slängde glatt och syrligt ur sig att han trots allt hittat på det mesta i sina böcker.
Peter Englund log och gick.
Handlingen som skildras på ”Underworld USA”-trilogins drygt 2 400 sidor spänner mellan 1958 till 1973. Ellroys ambition har varit att levandegöra USA:s korrumperade undersida, det konkreta, våldsamma, hjärtlösa spelet bakom kulisserna. Om det ligger någon sanning i romanens många konspirationsteorier är det ingen idé att fråga.
Texten spinns kring morden på bröderna Kennedy och Martin Luther King, invasionen i Grisbukten, Svarta pantrarna, Howard ”Dracula” Hughes, Vietnamkrigets vanvett, FBI:s roll som stat i staten, och maffian som ytterligare en stat i staten. Själv har Ellroy formulerat syftet som att en gång för alla förinta USA:s förljugna tro på att någonsin ha varit en oskuldsfull nation.
De tre centrala karaktärerna är trasiga, gränslösa, livsfarliga, livrädda, dödsföraktande, samvetslösa, skuldtyngda, gat-smarta män. De är experter på ”kategori-separering” och arbetar samtidigt för FBI, Kennedy, den organiserade brottsligheten, Howard Hughes, Jimmy Hoffa, knarksmugglare med flera, samtidigt som de tvångsmässigt jagar sina besattheter: främst hämnd och romantisk kärlek.
Deras namn är Dwight Holly Jr, Wayne Tedrow och Pete Bondurant. Med Ellroys egna ord är de ”våldsamma, vita män som skapar historien” och älskar den ständiga faran i att leva ”The life”.
Jag tror att det är kombinationen av besatthet och motsägelsefullhet (skuldkänslor och hämndlystnad, romantik och tortyr, skräck och övermod) som skänker karaktärerna deras litterära styrka och förmåga att väcka läsarens identifikation. Inte så att de skulle smälta in i en Dostojevskij-roman. Och få av oss jobbar för Säpo, den organiserade brottsligheten och Frimurarna – samtidigt.
Men faktum kvarstår: ingen av oss saknar motsägelser, våra liv tycks aldrig gå ihop, vi är vandrande paradoxer, ständigt på flykt bort från det förflutna och helvetet i riktning mot paradiset – även om vi oftast tar miste på den illa skyltade vägen och känner hur värmen stiger när det borde svalka.
Att James Ellroys liv inte liknar många andra författares har bidragit till hans framgångar. Han är en pr-naturbegåvning som gärna framhåller sin fattigdom, mordet på sin mor, livet med sin alkoholiserade far, perioden som mobbad nazist, åren på 70-talet som uteliggare, småtjuv, amfetaminmissbrukare och caddie på golfbanorna kring Los Angeles.
För att denna föga Disneyartade saga ska fungera måste den dock övergå i den amerikanska drömmen: På slutet av 70-talet nyktrade Ellroy till, började skriva, debuterade 1981, slog igenom några år senare och blev rik och berömd. Dock, av intervjuer och foton att döma, knappast lycklig.
Att kvinnor alltid har varit ett monumentalt problem för Ellroy, privat och litterärt, är uppenbart. I ett par mindre lyckade självbio-grafiska volymer från de senaste åren utvecklar han temat själv. Medan männen i romanerna är fullgradigt skildrade, är det en regel att kvinnorna är upphöjda, skira, gåtfulla, vackra pappersdockor.
Ett viktigt undantag bland Ellroys bävande böcker från den regeln är den tredje och avslutande delen av USA-trilogin: ”Oroligt blod”. Här spelar plötsligt några starka, smarta kvinnor viktiga roller, som ”Den röda gudinnan Joan”. I vissa partier överger Ellroy till och med realismen och överlämnar sig åt exotiska drömmerier om haitisk mystik.
Trilogins första del publicerades 1995 och den sista 2009. Året före röstade Ellroy på Obama i presidentvalet: rätt mycket vatten hade då flutit mellan benen på gymnasienazisten som knappt trettio år tidigare hade hyllat Vietnamkriget och hatade hippier.
Trots att detta borde vara ett glädjebudskap för en vänstersinnad Ellroy-älskare måste jag fråga mig om inte något går förlorat när Ellroys passionerade hat mot allt och alla gradvis bleknar och förhållandet till kvinnor förbättras: att vara en avskydd outsider skapar hög intensitet.
Att betraktas som en av världens främsta författare skapar självgodhet.
Hur som helst: de 2 400 sidorna i James Ellroys ”Underworld USA”-trilogi utgör det perfekta läsprojektet för semesterns välbehövliga vila, trots deras frenesi. Ellroys texter är bra mycket mer fängslande än ett par handklovar. Och oändligt mycket mer stimulerande.