Till Ukraina beger sig nyliberalismen för att dö
Martin Aagård om en radioaktiv frisyr som firar 30 år
Valborgsmässonatten 1986 missade jag sista bussen hem och tvingades gå en evighetslång mil hem till Valbo hela vägen från rockfestivalen i Gävle folkets park.
Det regnande.
Jag tänkte inte mer på det än att jag blev ganska snygg i håret (det här var som sagt på 80-talet). Så jag somnade gott. Berusad på körsbärsvin, trött i benen och med håret fullt av Cesium 137.
Regnet förde med sig en hälsning från en oansenlig industriort 150 mil söderöver – det största utsläppet av radioaktivitet sedan atombomberna i Japan.
Dagarna efter uppmättes två mikrosievert i grannskapet. 20 gånger högre strålning än normalt. Inom kort stod det klart att min hemort var en av de hårdast drabbade platserna utanför Vitryssland och Ukraina.
När jag 27 år senare besökte Pripjat, staden där det beryktade kärnkraftverket låg, fick jag lära mig hur det egentligen gått till.
Vår guide svepte med Geigermätaren över fläckar där strålningen fortfarande var intensiv. Det var de platser där ambulanshelikoptrarna landat när de hämtade skadade arbetare från kärnkraftverket.
Inne vid reaktorn fastnade plutonium på helikoptermedarna, som sedan föll av i evakueringszonen strax intill det berömda pariserhjulet alla sett på bild.
Plutonium är tungt. Det ligger där det ligger. Cesiumpartiklar är lätta. De lyftes upp av de vårvindar som drog fram över de ukrainska slätterna och kyldes sedan av strax ovanför min tveksamma frisyr i Gävle.
Pripjat är en märklig turistattraktion.
Staden är vid det här laget grundligt plundrad på alla inventarier – även köpcentrat som länge stod intakt, med varor och allt (ett gott råd: köp inte frukostflingor från åttiotalet när du är i Ukraina).
Som kompensation ligger barnleksaker utplacerade här och var. Perfekta att instagramma för de turister, som likt oss, åkt dit, utan att riktigt kunna förklara om det är historieintresse eller en osund fascination för död och förintelse som fått oss att boka bussbiljetten.
Vårt resesällskap bestod av tre amerikanska soldater som skulle vidare till Odessa för att på ett eller annat sätt få kontakt med kvinnor, samt två britter, varav i alla fall den ena, enligt egen utsago var ”väldigt intresserad av konstitutioner”.
Pripjat var en sovjetisk idealstad innan katastrofen. Modernistiskt vacker, med ett stort kulturhus, idrottsanläggningar och den där berömda lekparken för barnen.
Att jobba på kärnkraftverket var ett privilegium.
Här skulle arbetarna trivas.
Den som vill veta allt om hur de istället mötte döden under några dygn i april 1986 kan läsa Svetlana Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl. Där finns vittnesmålen samlade.
Sovjetstaten hann utfärda en medalj till hjältarna och ge överlevarna veteranstatus innan den upphörde att existera. Invid vägen till Pripjat står ett monument över de som offrade livet. Uppfört så sent som 2006 och bekostat av deras anhöriga och kolleger. Den nya ukrainska stat som ständigt tvingas vända på slantarna för att bekosta strålningssarkofagen hade inte råd med sånt. Man behöver inte tycka att det är särskilt vackert för att känna alla sorger det laddats med.
Först år 2314 kommer det Cesium 137 jag eventuellt inte lyckats schamponera bort att sluta stråla. Plutonium upphör vara skadligt först om 24 000 år.
Så länge måste sarkofagen i Pripjat stå intakt för att skydda oss.
24 000 år.
Så länge tvingas vår planet att minnas 1980-talet.
Detta olycksaliga decennium.
Nyligen utsågs Ronald Reagans extremliberale chefsekonom Art Laffer till ny ekonomisk rådgivare åt Ukrainas finansminister. Den främste förespråkaren för en minimal stat och den fria marknadens förmåga att lösa alla problem ska nu se till att det finns pengar att skydda oss i framtiden.
I en enda fråga har jag delat hans hållningar. Trots att jag fick en radioaktiv frisyr, och trots att jag fick se hur den norska rennäringen slogs ut tack vare Tjernobylolyckan, hade jag länge en laissez faire-hållning till allt som hade med kärnkraft att göra. Funkar det så funkar det. Så illa kan det väl inte vara? Det ordnar sig.
Men till Ukraina beger sig nyliberalismen för att dö.
Även min.
24 000 år.
Hur ser ett samhälle ut där ett sånt projekt är möjligt?
Det enda vi kan veta är att det kräver stora uppoffringar.
