Överskattad hitman
Max Martin är den förste åttiotalshårdrockare som får Polarpriset. Jo, det är nog viktigt att komma ihåg att han började sin karriär i glamfunkmetalbandet It’s alive. Det gör det i alla fall lättare att förstå den musik han skapat åt stjärnor som Britney Spears, Katy Perry, Taylor Swift, Usher och N’Sync.
Även om han producerat den ena välfriserade listettan efter den andra så går det alltid att höra den bredbenta metalfunken i bakgrunden.
Jag är inte ensam om att vara missnöjd med årets pristagare. Inte för att jag ringaktar framgångsrik popmusik. Tvärtom. Det är befriande att vinnaren inte behöver vara arty som Björk eller litterär som Bob Dylan, utan att priset går till någon som i Stikkan Anderssons sanna anda gör fet pop som klättrar högt på listorna. Och det är klart Max Martin kan behöva ett fint pris att trösta sig med om alla pengar han tjänat händelsevis skulle ta slut någon gång.
Men det finns så många andra ljudingenjörer och producenter i pophistorien som kanske borde fått en ryggdunk innan det blev Max Martins tur. Kraftwerk, Giorgio Moroder, Jeff Mills … varför inte Phil Spector?
Alla är sannerligen inte personer som passar på en trivsam gala med drottning Silvia i publiken. Men så ser ju pophistorien ut. Den är full av råbarkade gangsters.
Jag antar att juryn har sina skäl, men det känns ändå synnerligen provinsiellt och fotbollsgaleaktigt att årets Polarpris går till den svensk som haft flest hits på Billboardlistan. En pristagare för Idol-juryn och ett bevis på den gamla tesen att riktiga rockstjärnor aldrig får några medaljer.
