MAN vågar vara vag
ULRIKA STAHRE besöker Museum Anna Nordlander
Sedan mitten av åttiotalet har Museum Anna Nordlander funnits: som idé till ett kvinnokonstmuseum, som ett genuspedagogiskt projekt, en konstsamling, ett seminarium, ett arkiv. Formerna är många och inte så monumentalt rumsliga som ”Museum” antyder – vilket förstås varit både en styrka och en svaghet. Öppenhet för dynamik och förändring samsas med en roll som uppfattats som lite otydlig.
När Museum Anna Nordlander, så fiffigt förkortat till MAN, nu öppnar en liten konsthall i det nyinvigda kulturkomplexet Nordanå i Skellefteå får man en tydligare offentlig plats och med den möjligen en tydligare roll. Det återstår att se.
Öppningsutställningen The Space Between, som curerats av Index-chefen Mats Stiernstedt, sägs vilja utforska mellanrummen och gör också just det i bättre stunder. Med hjälp av ett par verk från 1970-talet och några fler från senare år byggs en bred utställning på liten yta.
Glipan mellan Mark Raidperes schizofrene far som pratar och gråter, och sonen, den välartikulerade konstnären som försöker förstå och samtidigt förmedla, är tydlig. Men dess innebörd är inte lika gripbar. Verket Voiceover blir bland annat en diskussion om kön, om manlighet. Maria Lindbergs Man går förbi skildrar det evighetspassiva, ickehändelsens kraft och könens skilda status. Men MAN:s roll som aktör på ett genusfält är inte vad som generellt betonas. Snarare söks en breddning där kön och genus krokar i andra frågor, som till exempel makt, konflikt, reflektion. Gabriela Vangas fina Tänk om Tom hittade på Jerry? bygger på en ganska enkel idé men blir ändå tänkvärd. Katten Tom driver inte längre evighetskrig mot musen Jerry, för denne är bortsuddad. Våldet finns kvar och alla katastrofer, men Tom skuggboxas mot ingen.
Bas Jan Ader försöker i performancefilmen Nightfall bemästra en stor sten och misslyckandet förstör också själva skildringen: lampor slocknar, inget kan längre ses. Machomanlighetens kollaps eller bara konstens? Även Latifa Echakhchs mikrofoner är kollapsade och Adrian Pipers visslande tonar ut, tar genvägar i melodin och kapitulerar fullständigt inför komplikationerna. Hennes Bach visslad ligger som en lite fransig ljudmatta mellan de andra verken, ut i korridoren, i påskverkstaden, till den nyligen invigda omgivning som dunkar av förväntan.
Så i all denna kapitulation möts många stämningar, och även förstås mellanrummet och styrkan i det. Och här finns också något spännande med Museum Anna Nordlander. Antingen undviker man tydlighet, eller så är att våga vara vag också ett – kreativt – mellanrum.
