För högern är fri konst mest ett politiskt slagträ

Den konservativa konstsynen har blivit instrumentell – bara när den kritiserar feminism är den intressant


Som vanligt när konst, politik och ekonomi debatteras så är okunskapen ganska stor.

Jag vet inte hur många moderata kommunalråd jag sett passera revy under årens lopp som rasat över att konstnärsparasiter stjäl skattekronor från hockeyarenor och sjukvård. Debatten om konstnärslönerna var särskilt minnesvärd. Så många principfasta liberaler som visste så lite.

Det som är nytt är att okunskapen börjar sippra in bland kulturjournalisterna.

Svenska Dagbladets Anders Q Björkman skrev häromdagen en allt annat än träffsäker kolumn där han på största allvar hävdade att det bara är SD och vänstern som vill styra konstens innehåll. Samma dag plockade det moderata kommunalrådet i Järfälla ner en tavla från 1984, i vilken man kunde skymta en bok av Karl Marx.

Hemska tanke.

Böcker i kommunfullmäktige.

Björkman jobbar på en redaktion som tidigare ville avlöva Elfriede Jelinek Nobelpriset för att hon skrev för porrigt. Såna åsikter är alltid underhållande, men sanningen är att några av de största åsiktspoliserna i svensk kulturdebatt haft sina skrivbord på SvD. Traditionen fortsätter. Fy på sig vänstern. Ni hatar fri konst så mycket att ni förtjänar att vi gömmer undan era vänstertavlor.


Den senaste kommissarien som parkerat sig på redaktionen är Stina Oscarson. Även hon tycker att mångfaldsarbete är lika dåligt som SD:s nationalistiska kultursyn. Ja, det är samma Stina Oscarson som för fyra år sedan ingick i den arbetsgrupp för en miljöpartistisk kulturpolitik som föreslog att kulturutövare som inte lever upp till sina mångfaldsmål ska straffas med ”sanktioner”. Det är bara Aftonbladets skrivregler som förhindrar mig från att skriva det sistnämnda i versaler.

Kritiken mot förslaget blev inte nådig och Oscarson bytte åsikt snabbare än man hinner säga ”Bah” i Alice Bah Kuhnke.

Det är faktiskt ett vindflöjtande av episka dimensioner.

I dag upprörs hon över att Karolinska sjukhuset i sista stund kommit fram till att en plats för döda barn inte skulle utsmyckas med korpar. En ganska okontroversiell sak för den som vet lite grann om mytologi. Eller korpars matvanor. Tajmingen kan diskuteras, men om konst inte får kritiseras när den är färdig, varför har vi då konstkritiker?

Till och med SD tycker det är ett jättebra kulturpolitiskt mål


Apropå konstkritiker har även Therese Bohman, som länge kämpat för att konst ska vara fin och föreställande, sällat sig till kören som jämför andra kulturpolitiker med Sverigedemokrater. I en artikel i Expressen hävdar hon att hela den svenska staten är minst lika dålig som menskonsthatarna i Sölvesborg, eftersom den varje år delar ut 2,5 miljarder till konstnärlig verksamhet men samtidigt satt upp mål med kulturpolitiken.

Och dessa hemska mål säger att allas möjlighet till kulturupplevelser ska främjas, att barn och unga ska uppmärksammas och att ”ett levande kulturarv” ska prioriteras. Just det där sista målet tar Bohman faktiskt inte upp, troligen för att det rimmar väldigt väl med en konservativ konstsyn. Till och med SD tycker det är ett jättebra kulturpolitiskt mål.


Att en skönande ska bry sig om siffror är väl mycket begärt men att Kulturrådet varje år pytsar ut 2,5 miljarder till hbtq-certifierade konstverk stämmer helt enkelt inte. Det är inte jättesvårt att sätta sig in i hur det funkar, om man vill.

Mer än hälften av pengarna går direkt till ”Kultursamverkansmodellen” där staten inte ställer några krav alls. Det är regionerna som bestämmer hur pengarna ska användas. Fritt fram för klåfingriga lokalpolitiker med andra ord. I övrigt finns poster som ALMA-priset (5 miljoner), biblioteksutveckling (220 miljoner). Projektbidrag till Bild och formkonst är en av de minsta utgiftsposterna: 10 miljoner. Och där gick endast 31 procent till konst som barn och unga kan titta på. En siffra som ungefär motsvarar andelen av befolkningen under 20 år.

51 procent gick till kvinnliga konstnärer.

57 procent av alla bildkonstnärer är kvinnor.

Therese Bohman borde kunna pusta ut, eftersom vitheten för henne tycks vara en mätare på hur pass fri konsten är


Visst är det sant att alla måste kryssa i hur många kvinnor som deltar i produktionen för att kunna söka Fonogramstöd. Men i redovisningen så kan man konstatera att endast 25 procent av de beviljade anslagen gick till kvinnor. Feministmaffian har ännu inte kontroll över rockenrollen. Det är fortfarande fria killar som får pengarna (yay!).

Är inte det intressantare än hur ansökningsblanketten ser ut?

Hur går det med det hemska mångfaldsarbetet då? Fy, för den lede att grupper som har svårt att komma in i kulturlivet ska få hjälp på traven.

Jo, förutom riktade stöd till bland annat Tornedalsteatern och Judiska biblioteket så kämpar Kulturrådet på. De försöker utbilda. De gör faktablad. De ”utvecklar kunskap”. Men sanningen är den att svenskt kulturliv fortfarande är vitt. Så vitt att Therese Bohman borde kunna pusta ut, eftersom vitheten för henne tycks vara en mätare på hur pass fri konsten är.

Att Therese Bohman tar ställning mot att bibliotek ska vara tillgängliga för funktionshindrade är mest bara sorgligt. Hon raljerar över ett samhälle som är ”tolerant”. Men det är väl en logisk konsekvens av en i grunden elitistisk kultursyn. Konst ska inte vara för alla. Bara för de som inte är rullstolsburna eller behöver hörselslingor. Annars blir konsten både banal och förtryckande.

Den ”fria konsten” (den nämns alltid utan konkreta exempel) är något som kan användas till att banka i huvudet på hbtq-rörelsen och feminismen


Björkman, Oscarson och Bohman böjer sig djupt i det konservativa kulturkrigets vindar. Deras engagemang för konsten har blivit politiskt villkorat. För dem är konstens värde instrumentellt. Den ”fria konsten” (den nämns alltid utan konkreta exempel) är något som kan användas till att banka i huvudet på hbtq-rörelsen och feminismen. Annars är den i princip ointressant.

De svåra frågorna om vad fri konst egentligen är – frågor som tvingar dig att reflektera över strukturer och på riktigt sätta dig in i hur kulturens ekonomi funkar – undviker de enkelt genom att ropa ”konsten är fri” och vifta med händerna i luften.

Petar man ett finger i magen på dem och frågar vilken fri konst de egentligen syftar på svarar de nästan alltid bara Lars Vilks.

Inget ont om Vilks, men man hade ju önskat att dagens konservativa kulturkommissarier, precis som sina föregångare, hade lite snobbigare konstideal.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.