Snålhet och snobberi är inte problemet här
Rasmus Landström har helt fel om ljudböckerna
Det är alltid lika gulligt när kulturjournalister förklarar vad ett förlag borde ha råd med och hur förlagen ska ”ta sitt ansvar”. Rasmus Landström gör det i en förment visionär krönika om ljudbokens möjligheter. Bonniers borde ha råd att göra Lucy Ellmanns roman ”Ankor, Newburyport” till ljudbok, proklamerar han med amatörens hela självsäkerhet.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer debattera detta ämne, men nu känner jag mig manad att – åtminstone inledningsvis – försvara min tidigare arbetsgivare.
Så låt oss räkna på det.
Det är ganska makalöst att Albert Bonniers Förlag hade råd att ge ut pappersboken över huvud taget. Denna tusensidiga tegelsten – jag gissar på två miljoner tecken – bör ha kostat över 350 000 kronor att översätta. Priset på papper och tryck har nästan dubblerats till följd av pandemi och krig; Bonniers trycker visserligen gärna på billigt papper, men kostnaden lär knappast understiga 90—100 kr per exemplar. För en upplaga på 1 000 ex blir det omkring 100 000 kronor bara för trycket. Men först ska dessa tusen sidor genomgå kompetent redigering, sättning och korrekturläsning.
Bokhandelns inköpspris är 190 kronor. Om hela upplagan säljs inbringar det alltså 190 000 kronor till det stolta förlaget. Men om papperskostnaden har rakat i höjden är det ingenting mot kostnaden för lager och distribution. Lyckligtvis fick boken litteraturstöd från Kulturrådet, vilket räddade Albert Bonniers Förlag från brakförlust.
Men som jämförelse: för en bok på 12 timmar blir ersättningen 28 kronor till förlaget, varav 7 spänn till författaren
Landström bortser från allt detta. Bonniers borde verkligen ha råd att göra ljudbok också.
OK, vi räknar vidare.
En roman på tusen sidor blir omkring 38 timmar lång som ljudbok. Inläsare i mellanskiktet fordrar ett arvode på 3 157 krornor/timme, här alltså ca 120 000 kronor. Studio och produktion av god kvalitet kostar 30 kronor per minut, vilket blir 68 400 kronor i vårt räkneexempel. Översättaren ska dessutom ha sekundärersättning, närmare 90 000 kronor.
Det låter ändå inte så farligt, tänker Rasmus Landström nu. I jämförelse med filmbranschen eller musikindustrin är detta kaffepengar.
Men i likhet med andra ljudboksoptimister glömmer han att branschledaren Storytel inte betalar för varan så som man kunde förvänta sig. Ljudböcker på 38 timmar är sällsynta, så precedensfallen är få. Men som jämförelse: för en bok på 12 timmar blir ersättningen 28 kronor till förlaget, varav 7 spänn till författaren, förutsatt att lyssnaren hänger med ända till slutet. Räkna gärna själv på hur många lyssningar som krävs för att förlaget ska täcka sina kostnader – och vad författaren får för smulor i slutändan.
Landström håller sig till vänster, men till skillnad från vänstern i övrigt bryr han sig inte om produktionsvillkoren. Det gör inte heller de profeter som lika glatt som förorättat hävdar att ljudboken kan bli ”en egen konstform” – och definitivt inte den genomsnittliga ljudbokskonsumenten.
Men Landström har också rätt. Han vet bara inte varför.
Skriv något om den nya boklagen i Norge. Uppmärksamma vad som händer med bokhandeln i Frankrike
Åter till produktionsmedlen: Bonniers äger BookBeat, landets näst största ljudbokstjänst och Storytels argaste utmanare. Storytel, i sin tur, äger Norstedts förlagsgrupp. Tillsammans har dessa två aktörer delat upp ljudboksmarknaden i en ohelig allians där man fajtas om marknadsandelar men inte har några planer på att göra ljudboksformatet ekonomiskt möjligt för annat än rent kommersiella produkter.
BookBeat gör det alltså skitjobbigt för Albert Bonniers Förlag, som förväntas producera ljudboken i fråga. Betydligt mindre jobbigt är det för Bonnier AB, som alltid kan hämta hem vinsten på en annan nivå i bolagshierarkin genom att där hålla nere ersättningen. Så fungerar ett så kallat vertikalt ägande. Kort sagt: Albert Bonniers Förlag har verkligen inte råd att göra ljudbok av ”Ankor, Newburyport” – och det är Bonnier AB som är orsaken. Samma förhållande gäller såklart för Norstedts och dess ägare Storytel.
Nu har jag några anspråkslösa förslag: debattera aldrig ljudböcker om du inte har den minsta kunskap om produktionsvillkoren. Antag aldrig att lättja, snålhet eller snobberi får ett förlag att avstå från att göra ljudbok av en bra roman. Tro inte att förlagsbjässarna har någon som helst anledning att ändra på sakernas tillstånd.
Utkräv i stället ansvar av fler aktörer än förlagen: ljudbokstjänster, bokhandelskedjor, bibliotek, skola och – viktigare än allt annat – landets politiska ledning. Skriv något om den nya boklagen i Norge. Uppmärksamma vad som händer med bokhandeln i Frankrike. För en sak är säker: att diskutera litteraturkritikens ansvar har länge varit lönlöst.
Gunnar Nirstedt är redaktör och förläggare på egna förlaget Nirstedt litteratur
