Böckerna som hittade in i Bob Dylans sånger
Petter Lindgren om litteraturpristagarens Nobeltal
Fem dagar innan tidsfristen skulle ha löpt ut och stålarna farit åt tjottaheiti dyker det äntligen upp,
Bob Dylans länge framemotsedda tal till sina välgörare.
På vilket sätt kan mina sånger räknas som litteratur, frågar han sig inledningsvis, och drar sedan en kanske inte särskilt rät men ändå spirituell linje från Buddy Hollys glasögon till de homeriska sångerna.
18 år gammal finner sig Dylan närmast frälst vid åsynen av Buddy Holly, och det är inte bara artistens brillor utan också hans kostym, hans gura, rösten, rubbet!
”Han var allt jag ville vara men inte var”, skriver Dylan (min egen översättning).
I talet vidgår han särskilt Hollys närmast magiska behärskning av formatet, att i en enkel treminutare sömlöst lyckas förena väsensskilda storheter som country, blues och rock.
Dylika hantverksfärdigheter, övergångarna, riffen, vändningarna, lär han sig dock med tiden, och ett autentiskt tilltal skaffar han sig genom att lyssna bakåt, till äldre folksångare och bluesmusiker som Leadbelly.
Särskilt fäster han sig vid dennes inspelning av sången Cottonfields:
”Den skivan förändrade mitt liv där och då”, berättar nobelpristagaren. ”Det var som en handpåläggning, som om jag hade vandrat i ett mörker som plötsligt blev genomlyst. Jag måste ha spelat den där skivan över 100 gånger.”
Så långt formen, men när det kommer själva innehållet, om man nu dristar sig till göra en sådan tjocksmockig åtskillnad, svalnar glöden möjligen en smula. Och nog kan man i den fortsatta framställningen också spåra ett visst mått av ambivalens över att prisas rent litterärt.
Utan tvivel har han tagit intryck av böckerna, menar han dock. Inte minst av sådant som ingick i skolundervisningen, som Moby Dick, På Västfronten inte nytt eller Odyséen.
Motiven från de där böckerna hittade in i många av sångerna”, berättar Dylan, ”det skedde medvetet eller omedvetet”.
Exempelvis har han fascinerats av Melvilles sätt att sammanbinda mytkretsar, av att författaren till exempel lyckas göra valfångare av såväl Jesus som Herkules.
För yrket nödig svartsyn, får vi veta, har han tillskansat sig genom att bland annat läsa Remarques ohyggliga skildring av Flanderns slagfält:
”Jag ville aldrig läsa en krigsroman igen, och det gjorde jag heller aldrig”.
Som final vidgår han Homeros Odysséen, i en grandios passage där en sång konsumerad blott som text tryckt på papper liknas vid Akilles bleka och dystra avbild i dödriket.
”Jag hoppas att några av er får chansen att lyssna på de här texterna på det vis de är ämnade att framföras på, avslutar han. ”På en konsert eller på en skiva eller hur man nu lyssnar på musik i dessa dagar.”
