Danius tonar ner dramatiken om Dylan
Journalisterna var de enda som var missnöjda
Den journalistiska dramatiken kring tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur till Bob Dylan 2016 kan sammanfattas med vad som brukar sägas om dåliga avhandlingar: det som är sant är inte nytt, och det som är nytt är inte sant. Det finns en medial förväntan kring nobelpriset, en förväntan som handlar om att mottagaren ska vara lika rask och entusiastisk som de bevakande journalisterna. Helst ska de också visa denna entusiasm på samma vis, som braskande, feta rubriker.
Sara Danius skrift Om Bob Dylan (Albert Bonniers förlag) korrigerar dramat och ger det de rätta proportionerna. För det första var Dylan inte den förste som inte svarar i telefon omedelbart, eller den som inte närvarar vid festligheterna den 10 december. Minns Samuel Beckett, Harold Pinter eller Elfriede Jelinek. Skälen, både i Dylans fall och tidigare, är sällan sådant som lånar sig till rubriker: andra engagemang, blyghet, sviktande hälsa.
Efter att Danius har reflekterat över Dylans musikaliska och – främst – poetiska gärning, så berättar hon vad som egentligen hände. Att det tog några dagar innan kontakt etablerades, att Dylan var hur vänlig som helst och att utdelningen av diplom och medalj skedde under avslappnade former i samband med hans konserter i början av april 2017.
Akademien var nöjd, Dylan var nöjd. De enda som inte var nöjda var journalisterna. Ingen nytt under solen, således.
