Sverigedemokrater är som folk är mest
Petter Larsson om de verkliga skälen bakom succévalet – och myten om den missnöjda låginkomsttagaren
Så gott som alla sverigedemokratiska väljare, 98 procent, vill minska invandringen. Nästan lika många anser att invandringen leder till ökad kriminalitet och kostar för mycket, och över 80 procent att den är ett hot mot svensk kultur.
Två av tre vill inte ha invandrare som grannar, 40 procent vill inte ha en invandrare ingift i familjen, och var tredje vill inte ha en invandrare som chef.
Kring 70 procent anser att det behövs en stark ledare för att stoppa de radikala och omoraliska strömningarna i samhället och ännu fler att feminismen har gått för långt.
Knappt hälften av SD-väljarna är inbitet invandrarfientliga och av dem tror till exempel över hälften att en del folkslag är mer intelligenta än andra.
Det visade Institutet för framtidsstudier (Iffs) i en ny kartläggning i våras.
Men inbilla er för all del inte att det är dessa uppfattningar som får dem att rösta på det parti som lovar totalt asylstopp, repatriering av utrikes födda, slut på genusvansinne och böneutrop. Nej, nej. Egentligen är det deras oro för ekonomin, menar nu en rad vänsterdebattörer i en tidningsdiskussion som går i repris från 2014 och 2010, och som lika mycket handlar om vad man vill att vänstern ska vara, som om att försöka förklara högerradikalismens framgångar.
Det verkliga skälet till SD:s triumfer är den snabbt växande ojämlikheten och den ekonomiska otryggheten, hävdar Magnus Marsdal (Aftonbladet 17 sept), men borgerligheten har infernaliskt riktat missnöjet mot invandrarna, som blir syndabockar för kapitalismens offer.
Göran Greider (Dagens Nyheter 16 sept) tror å sin sida att många SD-väljare innerst inne är västerpopulister, mer förbannade på bankvinster än på flyktingar, och att det pyr en missriktad ”revolutionär klasskänsla”, i deras hjärtan. ”Det finns en de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt. Den finns där bussarna inte går, där lanthandeln är borta, där det är långt till närmsta sjukhus” skriver Greider i ett försök att framkalla vår medömkan.
Verkligen?
Jag vet inte hur det står till med lanthandlarna, men i SD:s kärnland Skåne finns tio sjukhus – fler än i Västerbotten och Norrbotten tillsammans – och inte en enda skåning behöver resa mer än tre-fyra mil. I andra starka SD-kommuner, som Munkedal, Älvdalen eller Ockelbo, där SD tog kring 27–28 procent, är det kring tre mil till sjukhusen i Uddevalla respektive Mora och Sandviken.
Den greiderska tanken att SD-väljarna ”egentligen” står till vänster är både nedlåtande – de vet inte vad de gör – och förmodligen felaktig.
Iffs har jämfört SD-väljarna med socialdemokrater och moderater i socioekonomiska frågor. På punkt efter punkt framstår SD-väljarna som politiska reservmoderater. En majoritet av dem anser att skatterna ska sänkas och att den offentliga sektorn är för stor, ungefär hälften gillar vinster i välfärden och i synen på inkomstskillnader och hierarkier ligger de mycket närmare de moderata väljarna än de socialdemokratiska.
Den revolutionära klasskänslan är med andra ord väl dold och de flesta SD-väljare tycks förlorade för vänstern.
Hur är det då med otrygghet och ekonomisk oro? Att högerradikalismen på något vis är en reaktion på övergången från industriellt till postindustriellt samhälle är förmodligen sant, men den som vill understryka ekonomin som drivkraft har ju onekligen ett bättre case om SD-väljarna är ovanligt otrygga och om denna grupp ökat snabbt det senaste decenniet.
Otaliga mätningar, senast vallokalsundersökningen, har visat att partiet är överrepresenterat hos arbetarklassen, bland lågutbildade och sjukskrivna/arbetslösa. Samtidigt var 46 procent av partiets väljare 2014 tjänstemän eller företagare, så något entydigt ”arbetareparti” handlar det inte om, än mindre ett parti för de mest utsatta.
Enligt Som-undersökningarna (2013–2016) har man likartat stöd i alla inkomstgrupper utom bland dem med en hushållsinkomst över 800 000 kronor per år, där det är lägre.
Sverigedemokraterna är med andra ord i ekonomisk mening Medelsvenssons, inte en utsatt grupp av ”bortglömda låginkomsttagare”, som Marsdal vill ha det till.
Såvida man nu inte helt vill omdefiniera vad vi brukar mena. Som när de tre forskarna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne i en vida citerad artikel (DN 5 sept) räknar samman personer med svag förankring på arbetsmarknaden med dem som har de mest monotona jobben och landar i att halva den vuxna befolkningen är det som brukar kallas ”globaliseringens förlorare”.
Självklart kan folk vara missnöjda trots att de inte lider materiell nöd. Men SD-väljarna är i stort sett lika nöjda med sina liv som vem som helst och de upplever inte så mycket oftare att de personligen har fått det sämre under de senaste åren än de moderata och socialdemokratiska väljarna.
Däremot är de mer pessimistiska, och känner sig mindre ofta ”hemma” i Sverige – vad det nu betyder. De upplever oftare att de ”inte blir sedda” och att de ”inte är en del av samhället”.
Det kanske är något att ta fasta på? Ett vagt främlingskap inför samtiden och framtiden? En statusförlust eller rädsla för statusförlust, som inte har direkt med den egna ekonomin att göra?
Nu spekulerar jag själv, men kanske är det här de som pekar på de växande klassklyftorna har en bra poäng. I sin nya studie The inner level (Penguin 2018) pekar Richard Wilkinson och Kate Pickett på hur kampen om den sociala statusen är mycket hårdare i mer ekonomiskt ojämlika samhällen. När klassklyftorna är djupa blir varje liten statusförändring känsligare.
Man kan tänka sig, att när den horisontella jämlikheten mellan grupper inom samma samhällsklass ökar genom att feminism och antirasism vinner mark och den ekonomiska ojämlikheten på samma gång växer, så kan det innebära en dubbel press på de infödda män som bär upp SD. När de tittar uppåt ser de hur de rika dra ifrån. När de sneglar i sidled ser de kvinnor och invandrare erövra rättigheter och status. Och så röstar de på ett parti som lovar att rulla tillbaka den horisontella jämlikheten.
Om vi nu accepterar att det ändå finns och länge funnits både ett ekonomiskt motiverat missnöje och rasistiskt orienterade väljare – den grogrund som krävs – så är det ändå otillräckligt för att förklara hur SD gått från 1,4 procent 2002 till 17,5 procent i år. Varför nu?
Det var ju en period av god reallöneutveckling och tillväxt och utan exploderande arbetslöshet (åren under finanskrisen undantagna) eller kriminalitet. Den fattigare halvan av befolkningen ökade i snitt sina disponibla inkomster med 37 procent 2002–2016. Dessutom sjönk flyktingmotståndet, fram tills politiken lades om hösten 2015. De missnöjda kan omöjligen ha blivit så många fler.
För att uttrycka det annorlunda: det finns förmodligen alltid en högerradikal potential i vår typ av samhällen. Men bara under vissa omständigheter skapas ett framgångsrikt parti.
Vi måste därför också tala om partiet själv och det politiska landskap det verkar i.
I en aktuell forskningsartikel pekar sociologerna Jens Rydgren och Sara van der Meiden, bland annat på hur Socialdemokraterna under trycket från globalisering, ekonomisk kris och EU-regler tog stora steg mot mitten under 90-talet. När Alliansen bildades var priset för sammanhållningen att Moderaterna gjorde samma resa, om än mest retoriskt. Konvergensen gav utrymme för andra frågor, för om man får likartad ekonomisk politik vare sig man röstar höger eller vänster, så kan man lika gärna rösta efter andra övertygelser.
Framför allt växte invandringsfrågan i betydelse, i synnerhet efter 2010, då SD tog sig in i riksdagen och förde upp frågan högt på den mediala och politiska dagordningen. Det blev den kristalliserande punkt, den symbolfråga, där högerradikala eller konservativa åsikter kunde stötas mot vänsterliberala.
Därför är Marsdal inne på rätt spår när han skriver om dagordningens betydelse: vad vi talar om och hur vi gör det påverkar vad vi uppfattar som viktigt att rösta för eller emot.
Det är inte, som Marsdal påpekar, invandring i sig som driver fram högerradikalismen, utan hur den artikuleras politiskt. (Han överdriver dock betydelsen av Fredrik Reinfeldts ”Öppna hjärtan-tal” 2014, som skulle ha gjort att ”SD:s stöd ökade från ungefär 5 till 13 procent i valet samma höst”. I själva verket låg SD:s stöd på 9,8 procent tre dagar före talet – i en tid då partiets opinionssiffror ofta underskattades.)
Rydgren och van der Meiden pekar också på hur SD putsat upp fasaden. Man lämnade blodsnationalismen och uppfann begreppet ”öppen svenskhet”, i praktiken ingen stor förändring, men en sköld mot rasismanklagelserna. Man rensade också ut de mest lösmynta lokalpolitikerna och lät muslimerna ta judarnas roll som hotbild.
Det senare ska inte underskattas. Antisemitismen är sedan Förintelsen med rätta så tabubelagd i Västeuropa att den är omöjlig att vinna val på. Hatet mot muslimer, däremot, är mycket mer comme il faut, och sanktionerades från högsta ort när USA gick i krig mot Afghanistan och Irak.
Jag skulle vilja lägga till ett klokt strategiskt beslut. Ett litet partis stora problem är ju att en röst riskerar att bli bortkastad. Därför koncentrerade SD sina resurser till Skåne och Blekinge, där en uppsjö av populistiska missnöjespartier länge tränat befolkningen i antietablissemangsretorik och invandringsfientlighet. Redan i valet 2006 gjorde man skånsk succé och tog bland annat 22 procent i Landskrona. Skåne blev på så vis en medialt uppmärksammad reklamtavla, som visade att SD var valbara.
Avslutningsvis: en olivkvist. När jag läser de olika debattinläggen står det klart att alla från Kristina Lindquist (DN 10 sept) och mig själv till Malin Ullgren (DN 11 sept) Greider och Marsdal önskar en tydligare klasskonflikt.
Men vi gör det av olika skäl. Greider tror att minskade klassklyftor skulle dämpa det ekonomiska missnöje som göder SD, eller rent av vinna tillbaka SD-väljare till vänsterblocket. Jag menar att poängen snarare är att en skarpare konflikt mellan höger och vänster skulle minska utrymmet att mobilisera kring invandringsfrågor.
Som Örjan Nyström och Anders Nilsson skriver i en rapport till LO:s jämlikhetsutredning: ”Om stödet för högerpopulismen kommer att reduceras fram-över beror sannolikt mer på att människors prioriteringar mellan olika frågor och sakområden förändras, än att invandrarkritiska attityder i sig försvagas.”
