Skämtpodd om mord upprör på fel sätt
Hanna Olsson har lyssnat på ”Vad blir det för mord?”
”My favourite murder” är en podd som tar lätt på mord. Komikerna Karen Kilgariff och Georgia Hardstark väjer inte för skämt om styckning och pedofiler.
Nu kommer den svenska versionen Vad blir det för mord? med komikern Johanna Wagrell som tillsammans med humorkollegor tar sig an gamla fruktansvärda händelser med ett skratt.
En lång stund av inledningsavsnittet ägnas åt frågeställningen, vi känner igen den nu, ”får man skämta om vad som helst?”. Kräsmagade göre sig icke besvär, lättstötta får välja något annat, brasklapparna singlar ner en efter en.
Sedan blir det ganska roligt. Kanske är min tolerans för brutal humor hög efter år på nyhetsredaktioner, där skämt blir ett sätt att hantera vidriga nyhetshändelser. Men särskilt chockad är jag inte när Johanna Wagrell och Elinor Svensson drar drastiska skämt om de engelska seriemördarna Fred och Rosemary West vars härjningar började under det sena 1960-talet.
Min indignation växer av helt andra anledningar. När poddaren läser Wikipedia som upplägg för sin komiska poäng är det inte fel att ha översatt saker innan. Så slipper man sitta och gissa vad ”assault” betyder eller var olika kroppsdelar sitter. Det skulle bespara lyssnaren en hel del av engelska uttryck.
För övrigt skulle jag gärna se att andra svenska poddare tar efter utländska förlagor, med ambition och utan att be om ursäkt. Tänk om P3 dokumentär fick resurser att vinkla sina dokumentärer i stället för att bara berätta en rak historia byggd på gamla nyhetsklipp.
Tänk om Kulturveckan i SVT i stället hade varit en podd i stil med Slates culture gabfest, där programledarna på riktigt fick djupdyka i ämnen i stället för att prata lite löst om #metoo.
Tänk om vi fick en riktigt pretentiös intervjupodd som när David Letterman i bästa Ted talk-stil träffar världens tyngsta i sin nya Netflixserie. Det vore något matigare inför valåret än den allt mindre relevanta Ekots lördagsintervju.
