Knarkarna vann

Carl Michael Edenborg om det misslyckade kriget mot narkotika – och varför droger måste legaliseras

Det händer inte ofta att jag läser en fackbok som skakar om mig, tvingar mig att tänka annorlunda, får mig att hoppa högt, skratta, gråta en skvätt. Och som lämnar mig med en känsla av att världen måste förändras.

Den engelska journalisten Johann Haris Att tysta skriket: början och slutet på kriget mot narkotikan är en sådan bok. Nu, bara ett år efter att den släpptes i USA där den väckte stor uppståndelse, kommer den på svenska i en ovanligt förnämlig översättning av Sara Årestedt.

Kriget mot narkotikan inleddes försiktigt vid tiden för första världskriget med hårda regleringar av kokain och morfin. 1971 övergick det till ett globalt, totalt krig, som proklamerades av president Nixon när han var på väg att förlora Vietnamkriget. Målet: det narkotikafria samhället.

Detta krig har givit upphov till en mångmiljardindustri som har försörjt oräkneliga poliser, myndigheter och organiserade brottslingar. Det har också lyckats döda hundratusentals människor varav många aldrig ens prövat en drog. Men det har misslyckats fullständigt med att minska droganvändningen.

Knarkarna vann.

Förra året proklamerade president Obama att det är dags att avsluta kriget. ”It’s been very unproductive.” Marijuana legaliseras i fler och fler av USA:s delstater. Portugal har avkriminaliserat användningen av förbjudna substanser och erbjuder missbrukarna vård i stället för att slänga dem i fängelse.

Det mest radikala exemplet är Uruguay. Landet har legaliserat drogerna och överlämnat hanteringen till dem som skötte dem från början och som borde ha fått fortsätta att sköta dem: apotekarna.

Droger är bara ett annat namn för läkemedel. Och alla läkemedel kan vara giftiga eller farliga vid fel användning eller på grund av föroreningar. Droger är en fråga för farmaceuter, inte för poliser.

Men även om kriget är förlorat, är det tyvärr inte slut. Allt för många har allt för mycket att förlora på en fred: läkare, politiker, rättsväsende, maffian. Och avvikande åsikter förföljs.

Den engelske professorn David Nutt fick sparken 2009 för att han i sin forskning bevisade att alkoholen är den farligaste drogen medan många andra vars användning kan ge långa fängelsestraff är helt ofarliga.

Den svenska forskaren Ted Goldbergs välgrundade debattbok Legalisera narkotika? som förespråkar en reform av den svenska narkotikapolitiken förtegs helt när den utkom 2011.

Johann Hari har sluppit det ödet. Detta vittnar om de snabba förändringarna i drogfrågan de senaste åren. Men det vittnar också om hur övertygande Att tysta skriket är. Särskilt med tanke på att Hari väckte skandal 2011 genom ett avslöjande att han stulit citat från andra journalister och anonymt förtalat kollegor och hyllat sig själv på nätet. Den här gången redovisar han ytterligt noggrant sina källor.

Hari börjar med att ärligt berätta om egna erfarenheter av droger och av vänner och släktingar med missbruksproblem. Kärnfrågan är hans ”inre konflikt”: impulsen att förbjuda droger och impulsen att legalisera dem.

I sitt sökande efter svar gjorde han omfattande källstudier och reste världen runt och intervjuade döende knarkare, tungt kriminella, uppgivna poliser, framstående forskare, hatiska politiker. Boken är på samma gång historieskrivning, reportage och debatt. Läsaren får ta del av många fascinerande öden, inte minst det bisarra och tragiska förhållandet mellan heroinisten Billie Holiday och hennes nemesis, förbudsivraren Harry Anslinger.

Dessutom håller Att tysta kriget en hög litterär kvalitet. Stilen och dramaturgin griper läsaren från första sidan och släpper inte taget förrän fyrahundra sidor senare. Den är betydligt mer rafflande än en svensk polisdeckare. Och mycket mer kärleksfull.

När läsaren slår igen pärmarna är hon med största sannolikhet inte samma människa som hon var när hon öppnade dem. Hennes världsbild har förändrats. Kanske kommer hon inte hålla med Hari i alla hans slutsatser. Men hon kommer åtminstone att få en ny förståelse och många nya kunskaper.

Hari visar att beroende inte handlar om substanser utan om människor: att missbruk uppstår ur sociala problem och ensamhet och inte ur molekyler. Och han visar att förbudet mot droger och jakten på brukare i första hand skapar större lidande och värre knarkande.

Kort sagt förordar han en reglerad legalisering av drogerna, i linje med Uruguays exempel. Låt droghandlarna sköta drogerna, inte maffian.

Jag håller med honom.

Detta är inte drogliberalism. Det är drogsocialism. Att säga så i den svenska offentligheten är inte oproblematiskt. Kriget mot narkotikan är nämligen ett där Sverige inte har varit det minsta neutralt.

Johann Hari har berikat den svenska utgåvan av sin bok med ett nyskrivet efterord. Här skildrar han bland annat en konferens för förbudsivrare i Stockholm 2012. Till hans häpnad framträdde där den kristdemokratiska hälsoministern Maria Larsson sida vid sida med den brutale ryske ”drogtsaren” Victor Ivanov.

Denne före detta KGB-man är ansvarig för den kanske mest destruktiva och omänskliga narkotikapolitiken i världen. Att en svensk minister gillar hans linje är dock inte så konstigt som det kan låta.

Den svenska drogpolitiken är extremt repressiv. Vårt rättsväsende har betydligt större maktbefogenheter över individerna än i motsvarande länder. Tjurnackat har politiker i år efter år motsatt sig sprutbytesprogram och alternativa behandlingsformer för människor med beroenden.

Resultatet är entydigt: antalet dödsfall bland droganvändare i  Sverige är tre gånger större än i det europeiska genomsnittet. Landet är helt enkelt en dödsfabrik för människor med missbruksproblem. Den som vill fördjupa sig i detaljerna kan läsa Magnus Lintons Knark: en svensk historia som kom förra året.

Jag har en sak att säga till alla de läkare, byråkrater, politiker, jurister och debattörer som har försvarat och upprätthållit den här modellen under alla år:

Satans mördare.

Och till dig som är det minsta intresserad av den här frågan och vill få dina fördomar utmanade vill jag säga:

Läs Johann Haris Att tysta skriket.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.