Medelklassen mobiliserar och Macron går åt höger
Fransmännen protesterar, strejkar och tar tillvara sina rättigheter, men polisvåldet blir alltmer hotfullt
Den franska lärarkåren har i evighet symboliserat Republiken och lärt ut ideologin om medborgarens rättigheter och skyldigheter. Förestavat religionsfrihet och demokrati.
Nu gör lärarna uppror, mot eländiga arbetsvillkor, usla löner och framför allt mot att deras pensioner ska reduceras till nivåer nära fattigdomsgränsen.
Lärare håller skolor stängda. De demonstrerar över hela Frankrike tillsammans med läkare, vårdpersonal, advokater, järnvägsarbetare. Folk från hela den offentliga sektorn, från Parisoperan och från exklusiva privata Vuitton.
Demonstranter, de räknas till en och en halv miljon de senaste dagarna, vänder sig mot den unge fursten, Emmanuel Macron, vald till president av center-vänstern. Den nye presidenten föredrog snart att förankra sin praktik och ideologi hos högern. Hans popularitet i de kretsarna är stor och växande.
Högutbildade läkare och lärare, personal i socialtjänst, i åldringsvård och i kulturinstitutioner ser sig deklasserade
Det lockar honom ännu längre högerut. Han ger som första president i modern tid intervjuer åt den ledande högerextremistiska tidningen Valeurs Actuelles och nickar välvilligt åt hårdför invandrar- och flyktingpolitik. Han är förstående till fransk nationalism.
I det länge socialt någorlunda anständiga Frankrike växer inkomst- och förmögenhetsklyftorna dramatiskt. Nio miljoner lever i fattigdom. Sådant fångar inte presidentens intresse. Han föredrar att bygga om välfärdsstaten till en start-up nation. Den offentliga sektorn står i vägen för den stora bolagiseringen.
Följaktligen stryps anslagen till allmänna sjukhus medan lönsam, enkel vård privatiseras. Avrustningen inom vård och utbildning sliter ned personalen. Antalet psykiska sjukdomsdiagnoser och självmord har ökat mycket snabbt. Samma fenomen präglar skolor, sönderslitna av segregation och av allt sämre elevresultat. De sjunker dramatiskt enligt Pisa-mätningarna.
Själva juvelen i Macrons privatiseringsprojekt är flygplatsen Charles de Gaulle. Den ska säljas ut. Frågan om börsnotering är dock ännu öppen. En folkomröstning avgör. Och här ligger grundproblemet för Macrons hierarkiska och auktoritära strategi. Han vägrar lyssna; han samtalar inte ens med den stillsamt reformistiska landsorganisationen CFDT.
Folket protesterar och strejkar, medborgarna tar tillvara sina rättigheter, så länge det är möjligt. Polisvåldet blir alltmer hotfullt.
De pågående strejkerna och demonstrationerna riktar sig främst mot regeringens förslag om nytt pensionssystem. Få, om ens någon, försvarar dagens modell med över fyrtio olika ”pensionskassor”. Protesterna gäller regeringens alternativa system. Stora yrkesgrupper får drastiskt sänkta pensioner. Antalet fattigpensionärer kommer att öka, särskilt bland kvinnor.
Regeringens kalkyler inkluderar inte sociala hänsyn. Arbetare, som generellt sett har ett decennium kortare medellivslängd än den välbärgade delen av medelklassen, måste betala samma premier och acceptera samma pensionsålder. Pensionsinbetalningarna är regressiva, ju mer man tjänar, desto mindre betalar man till pensionssystemet.
De tänkta pensionsfonderna kommer med största sannolikhet att sortera under mäktigt finanskapital. Blackrock, störst av alla, har redan lämnat anbud på förvaltning av fonderna. Kombinationen av pensionsfonder och privatkapitalistiska intressen blev parodiskt tydlig häromdagen när det visade sig att konstruktören av Macron-regeringens pensionssystem kombinerat sitt uppdrag med styrelsearbete inom den privata försäkringsbranschen. Han mörkade länge.
Ofta jämförs dagens proteströrelser med strejkerna och demonstrationerna 1995. Då tvingades regeringen ge upp sitt pensionsförslag, även premiärministern försvann.
Under 1995 var den största fackliga centralorganisationen nära allierad med en betydande del av akademiska vänstern. Sociologen Pierre Bourdieu var den mest framträdande.
Samarbetet mellan intellektuella och arbetarrörelsen är inte lika påtagligt den här gången. Det finns stödupprop från kulturvärlden (författaren Annie Ernaux, filmaren Robert Guédiguian, teaterregissören Ariane Mnouchkine, bland andra). En solidaritetstradition som går så långt tillbaka i tiden som till Dreyfus-processen och kampen mot högernationalism och antisemitism.
Jämfört med 1995 finns en verkligt avgörande skillnad; den här gången mobiliserar nämligen betydande delar av medelklassen, rentav den övre medelklassen. Högutbildade läkare och lärare, personal i socialtjänst, i åldringsvård och i kulturinstitutioner ser sig deklasserade. De tvingas betrakta och uppleva hur deras profession negligeras och underordnas marknaden och dess manipulatörer.
Partipolitiskt har effekterna av proteströrelserna hittills varit obefintliga. Den traditionella vänstern är för närvarande, för att citera Macrons kloka ord om Nato, ”hjärndöd”.
Vänsterpopulister däremot kan använda Frankrike som åskådningsexempel på konvergerande politiska och sociala konflikter: Gula västar, facklig aktivism och radikalisering av medelklassen. Massiva demonstrationer, växande strejkrörelser.
Frankrikes ledande vänsterpopulist, Jean-Luc Mélenchon, är dock indisponerad. Han dömdes nyligen till fängelse. Villkorligt.
