Förbjud politisk satir i Sverigedemokraterna
Att driva med våra folkvalda bör vara en uppgift för den privata sektorn
SD:s distriktsordförande Camilla Karlman meddelade i måndags att hon vill förbjuda satir i public service. Det var naturligtvis ett välkommet utspel för alla som vill slippa se Jens Ganman i tv, men förslaget verkar synnerligen illa förankrat. Visserligen vill ett flertal tunga M- och SD-distrikt just nu kapa stora delar av public services budget, men det kommer knappast att ske i en handvändning.
Den stora frågan är dock varför vi ska stanna där.
Karlman missar helt att problemet med att skattepengar används till usel komedi är större än så.
Det är dags att förbjuda politisk satir i Sverigedemokraterna.
Inte för att den är dålig, tvärtom. Peter Lundgrens redan klassiska fars där han tafsar en kollega på brösten, kvinnan som avslöjar skandalen sparkas och sedan gråter han ut i en Youtube-sketch som kunde varit regisserad av Roy Andersson, är fullkomligt obetalbar. Det kan vara en av de mest träffsäkra parodier på institutionaliserat mansgriseri som gjorts.
Vi får heller inte glömma Björn Söders våghalsiga nazist-satir där han låtsades att samer och judar inte är svenskar, eller den parodiska reklamkampanj där SD anklagade folkhemssossarna för att vara fascister samtidigt som Jimmie Åkesson försöker utmåla sig som folkhemssosse. Dråpligt, men nej. Pengar som skulle kunna gått till vård, skola och omsorg ska inte slösas på att få våra folkvalda att framstå som fåntrattar.
Det hela är dessutom problematiskt ur ett konkurrenslagstiftnings-perspektiv. Genom att metodiskt göra sig själva till åtlöje försvårar Sverigedemokraterna för privata aktörer som vill häckla dem.
Och att driva med våra politiker bör vara en uppgift för den privata sektorn. En riksdag som fråntas möjligheten att förlöjliga sig själv kan i stället fokusera på kärnverksamheten – seriös bevakning av samhällsproblem.
Därför borde riksdagen snabbt överväga en försäljning av partiet Sverigedemokraterna. Möjliga köpare kan finnas utomlands. I Östeuropa och Turkiet finns ett väletablerat stort intresse för osammanhängande nationalistiska åsikter, men även den amerikanska marknaden har öppnat sig för främlingsfientlig clownpolitik under senare år.
