ÅSIKT

”Frälsningen blir tjatig”

Göran Greider om konsertfilmen ”Amazing grace”, sångerna som bär det svarta USA – och recensenternas okritiska hallelujakör

avGöran Greider

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: neon
Aretha Franklin är magisk i ”Amazing grace”, konsertfilmen som på grund av tekniska problem fått vänta 47 år på sin premiär.

Barack Obama tystnade plötsligt en sekund under sitt tal, tittade ner i talarstolen, såg sedan upp och sjöng de första orden i den gamla sången Amazing grace. Bakom honom på scenen såg man då hur alla svarta pastorer och aktivister flög upp, häpna, förundrade, väckta, överväldigande glada.

Det var i Charleston i juni 2015, under ceremonien efter den fruktansvärda massakern i en svart metodistkyrka som Obama oväntat började sjunga. Vid det laget var besvikelsen sedan länge rätt stor över hur lite Obamaadministrationen hade lyckats uträtta, hur undfallande den var inför Wall street-banker, etablissemang, växande segregation och rasism.

Det svarta Amerika trodde inte riktigt längre på Obama. Men det var som om den där sången på ett enda ögonblick – om än högst tillfälligt – återställde alla förhoppningar det andra Amerika haft på den förste afroamerikanske presidenten.


”Amazing grace” är en psalm som halva jordens befolkning känner till. Det är snarast en folkhymn. Färre har klart för sig att texten skrevs av en brittisk präst som tidigare, under tjugo år, varit skeppare och slavhandlare. Under en kris blev John Newton kristen: Han nåddes av den häpnadsväckande nåden och blev en bättre människa. Med tiden blev han en av de främsta motståndarna till den brittiska slavhandeln.

Psalmtexten han skrev blev långt senare också en av de sånger som gospeldrottningen och medborgarrättskämpen Mahalia Jackson förknippades med. När Aretha Franklins gospelalbum Amazing grace spelas in under några januarikvällar 1972 i en baptistkyrka i stadsdelen Watts i Los Angeles – i en lokal som ser ut som ett slitet Folkets hus, med en sannskyldig Hötorgs-Jesus som altartavla svävar Mahalia Jacksons ande över kvällarna. Bara några veckor senare skulle Aretha sjunga på Jacksons begravning i Chicago.

Franklin säger inte ett ord. Hon ler knappt. Hon står, nästan stilla, bakom en enkel frikyrklig predikstol och sjunger, ofta med slutna ögon

Aretha Franklin sjunger inte bara Amazing grace i en otrolig version (vi kan förstås vara bergsäkra på att Obama hört den) som övergår i ett slags musikaliskt tungomålstalande. Hon sjunger också sången How I got over, den gospel Mahalia Jackson sjöng några minuter innan Martin Luther King predikade sitt I have a dream i Washington 1963.

Kanske är det den gospel som betytt mest för den svarta medborgarrättsrörelsen. Aretha Franklin var med och samlade pengar till den fängslade aktivisten Angela Davis. Hon sjöng på Martin Luther Kings begravning och långt senare på Rosa Parks begravning. Men det är särskilt när Franklin sjunger Amazing grace som man fattar det: Det här är sånger som bar och bär hoppet hos så mycket av det svarta Amerika.

Men den gamla kristna psalmen är mer än en politisk sång. Den som sjunger den blir i stunden fri, eller som Mahalia Jackson sagt: Jag sjunger Guds musik för att den får mig att känna mig fri.


1972 var Aretha Franklin redan en superstjärna, hon hade massor av listettor bakom sig. Hon var souldrottningen. Och vad var egentligen soul? Svar: Den var förkroppsligandet av den amerikanska efterkrigstidens svarta optimism och självmedvetenhet. Soul var något nytt, inte gamla slitna negro sprirituals, inte gospel, inte blues, inte jazz, inte rhytm and blues fastän allt detta ekade i soulen. Soul var femtio- och sextiotalens musikaliska uttryck för en absolut ny självkänsla hos de nyss hopplöst nedtryckta. Miljoner svarta hade migrerat från segregationens sydstater till industrijobben i norr.

Jag stirrar ibland nästan misstroget på bioduken när jag ser den filmupptagning som nu äntligen släppts efter så många år. Det är ingen självupptagen diva jag ser på duken. Franklin säger inte ett ord. Hon ler knappt. Hon står, nästan stilla, bakom en enkel frikyrklig predikstol och sjunger, ofta med slutna ögon. Det är faktiskt gåtfullt. Jag förstår det inte. Men jag antar att hon, via ropen och svaren mellan sångerskan och kören, sjunger sig ner till sin barndom, till den gospel hon hörde som liten flicka och som hon sjöng i baptistkyrkan i Detroit och i kyrkorna när hon turnerade med sin far, predikanten C L Franklin.

Frälsningen blir tjatig. Själva sången Amazing grace skulle ha behövt befrias av sin egen melodi, som dränks i det musikaliska tungo­målstalandet

När hennes pappa i filmen kallas upp på scenen och håller ett tal fäller hon några tårar. Men hon säger inte ens då någonting. Till slut är det denna magnifika tystnad hos henne som stannar i mitt minne. Det är som om det svarta Amerika i hennes gestalt bara ställer sig där i blickfältet och kräver respekt. Och det är 1972. Den där optimismen som födde soulmusiken har pressats genom rasupplopp, Vietnamkrig, polisvåld, mord på medborgarrättskämpar. Hennes tigande är ett monument, ett monument som sjunger.


Men gospel är religiös musik. Faktum är att jag lite grann undrat över de översvallande och endimensionella recensioner som filmen Amazing grace fått. Jag tippar att de flesta av de entusiastiska filmrecensenter som råkade gå på en frikyrklig gospelkväll i någon svensk stad skulle rygga tillbaka i förakt för de religiösa passionerna och det till synes ytterst banala Jesusbudskapet.

Det är tydligen lättare att älska frikyrklig gospel om den utövas av människor som definieras som tillhörande en annan kultur. När Bob Dylan slog sig på gospel på åttiotalet var de första reaktionerna ytterligt misstrogna: har denna coola legend blivit galen? Den svenska kultursidesvärldens svåra ointresse för allt vad äkta, totalt odistanserad religionsutövning heter – vilket vi faktiskt på ett underbart sätt bevittnar i Amazing grace – skapar definitivt något slags skevhet i receptionen av filmen.

För att citera ur bioannonsens försök till att själv sjunga gospel: ”Helt amazing”, ”Rör till tårar”, ”Här snackar vi Hallelujamoments”, ”Helt förtrollande”. Lovorden över filmen skymmer inte minst en del musikaliska tillkortakommanden – inte när det gäller Arethas röst, utan urvalet av sånger. Det saknas några snabbare sånger. Ibland mal det för mycket och för stillastående om vår vän Jesus.

Frälsningen blir tjatig. Själva sången Amazing grace skulle ha behövt befrias av sin egen melodi, som dränks i det musikaliska tungomålstalandet. Den som är troende tror jag paradoxalt nog har lättare att anlägga en del kritiska synpunkter på filmen.


Men när denna film till slut, efter mer än fyrtio år till slut når oss, är det inget annat än en häpnadsväckande nåd som givits oss. I den lilla biosalongen i Borlänge är vi bara fem personer. Men på torget sjunger den sista sommarkvällen sin bruksortsgospel.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

ARTIKELN HANDLAR OM