Man ska inte kasta gurka i växthus
Åsa Linderborg svarar på Sveriges Radios kritik av Aftonbladets Ukrainabevakning
Fredrik Wadström, på radions Kulturnytt, är ”bekymrad” över Aftonbladet Kulturs Ukrainabevakning (21 oktober). Skälet till oron är senast ett reportage av Alexej Sachnin och Per Leander (10 oktober). De rapporterar hur all opposition i Kiev – även de som protesterar mot sociala nedskärningar till följd av de nyliberala reformerna – stämplas som proryska separatister och hotas till livet.
De har träffat både Kievvänner och ryskättad vänsteropposition vilket, menar Wadström, ger artikeln en slagsida.
Citaten ”låter helt trovärdiga”, skriver han med undertexten att de kanske inte är det. (Intervjuerna är dokumenterade på timtals långa inspelningar, det är bara att höra av sig för den som vill lyssna.)
Han antyder att den ukrainska vänsterpolitiska organisationen Borotba finansieras från Ryssland. Inte heller här underbyggs påståendet med nån som helst empiri. Så planterar Wadström Högra sektorns konspirationsteori i svensk radio, utan att Borotba får möjlighet att bemöta påståendet. Det är i och för sig inte ovanligt inom SR:s utrikesjournalistik, men att påståendet görs utan att ens redovisa en enda källa måste ändå ses som ett brott mot kravet på saklighet.
Borotba är självklart en aktör med egen agenda. Vem eller vilken kan berömma sig av nåt annat i denna tragedi? Hela artikeln handlar ju om ett delat land. Inte heller sociologen (tillika skribent på Guardian) Voldymyr Isjtjenko som intervjuas är objektiv, men det har ju heller ingen förespeglat. Men betyder det att en kultursida inte ska kunna citera honom när han säger, att president Petro Porosjenko borde förhandlat med separatisterna direkt i våras?
Wadström invänder mot åsiktsjournalistik med pratminus. Man kan ha åsikter om den formen, men den blir allt vanligare. Maciej Zaremba gör det hela tiden. Exempel för det vi diskuterar här är Stefan Ingvarssons och Karin Olssons Ukrainareportage i Expressen. De väcker dock inte Wadströms oro, vilket väcker misstanken att de ligger i linje med hans egna åsikter.
Kanske är Wadströms bekymrade min inget annat än förtäckt ideologikritik. Han har problem med att två vänsterintellektuella – varav en har politisk asyl i Sverige eftersom Putin vill ”se hans huvud under asfalten” – gör krigsreportage. I så fall måste han ha lika stora problem med Stig Dagerman.
Intressant nog är Wadström just en sån som han själv kritiserar andra för att vara. Han hoppar som en studsboll mellan ”objektiva” reportage och åsiktsjournalistik i krönikeform.
Det här aktualiserar frågan om public service förmenta objektivitet. Maria Persson Löfgren rapporterar i etern samtidigt som hon söker konflikter med meningsmotståndare på Twitter. SVT:s korrespondent i Moskva, Elin Jönsson, bor ihop med svenska ambassadörens förste sekreterare. Det var förmodligen därför hennes hem blev avlyssnat.
Man ska inte kasta gurka i växthus (rysksvenskt ordspråk).
All nyhetsrapportering – och nu pratar jag om samliga medier – är vinklad. Det gäller särskilt utrikesbevakningen. Det Wadström inte låtsas om, är att kultursidorna till skillnad från nyhetsjournalistiken får – ska – driva opinion och det egna perspektivet.
Om Wadström varit något lite noggrannare/hederligare hade han i sin utvärdering tagit hänsyn till Aftonbladet Kulturs hela Ukrainabevakning, signerad Mika Velikovskij, Martin Aagård, Torsten Kälvemark, Aleksej Sachnin, Per Leander och jag själv. Vi har haft både principdiskussioner och reportage. Lägger man artiklarna bredvid varandra får man en väldigt motsägelsefull bild av Ukraina (som just därför förmodligen fångar sanningen).
Wadström får göra sina påståenden utan att varken de utpekade journalisterna, någon från Aftonbladet Kultur eller ansvarig utgivare får svara på eller givits möjlighet att svara på anklagelserna. Detta torde bryta mot Sveriges Radios krav på opartiskhet.
Det är mer bekymmersamt att Wadströms inslag kan sändas i public service än att Aftonbladet Kultur publicerar ett reportage från Ukraina.
