Journalister som flyr sitt ansvar
SVT:s Uppdrag Granskning kräver kvalitetssäkring hos redaktionerna efter dikeskörningar i #metoobevakningen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2018-07-05
Den havererade Metoo-journalistiken visar på behovet av något som alltför länge saknats på landets redaktioner: Ett metodiskt system för kvalitetssäkring. Det här är en överlevnadsfråga för de medier som vill kunna kalla sig seriösa.
Hösten 2017 tappade flera av de stora redaktionerna i Stockholm all sans och balans, som om de drabbats av en gemensam redaktionell berusning. Grundläggande principer för såväl rättsapparaten som medierna åsidosattes.
En person ska betraktas som oskyldig om inte motsatsen bevisas.
En person ska inte behöva bevisa sin egen oskuld.
Men i de Metoo-förblindade mediehusen gällde plötsligt en ny ordning. En anklagelse riktad mot namngiven person om sexuella övergrepp kunde publiceras utan tillstymmelse till bevis. Hur kunde det ske? Och vad kan medierna göra för att det inte upprepas igen? I debatten efter de fällande besluten i Pressens opinionsnämnd är de frågorna av överordnad betydelse.
Låt oss, för att belysa behovet av redaktionell skärpning, lyfta fram ett av många exempel, en publicering av Svenska Dagbladet den 25 oktober ifjol där Aftonbladets krönikör Fredrik Virtanen pekades ut. Artikeln synades av Uppdrag granskning i programmet #Metoo och Fredrik Virtanen den 30 maj i år, en
genomgång som visade på sakfel och andra allvarliga brister.
Om journalister själva inte ställer upp och svarar på kritiska frågor, hur ska de då kunna motivera andra att göra det?
Så här inleds SvD:s artikel: ”En av Aftonbladets mest profilerade medarbetare har utnyttjat sin ställning för att systematiskt sextrakassera och förgripa sig på unga kvinnor.”
Det är svårt att tänka sig en allvarligare anklagelse, riktad mot en namngiven person. Som uppburen krönikör i Sveriges största tidning och profilerad i frågor som rör feminism och jämställdhet hade Virtanen fått finna sig i en sådan publicering – förutsatt att det funnits belägg för anklagelserna. Några sådana presenteras dock inte i artikeln.
Så här lyder andra meningen i ingressen.
”Den bilden träder fram efter att SvD har varit i kontakt med tolv kvinnor som oberoende av varandra berättar om övergrepp och sextrakasserier under mer än ett decennium.”
Nu sammanfogas anklagelserna till en ”bild”. Hur ska detta tolkas? Att alla vittnesmålen kanske inte är sanna men att de ändå är så många och så graverande att det bör stämma att Virtanen är en notorisk sexualförbrytare? Här nämns tolv kvinnor men artikeln återfinns endast sex vittnesmål. Vilka är de övriga sex fallen? Inget svar ges. Hur ska den anklagade kunna försvara sig mot anklagelser utan avsändare och utan innehåll?
Pressens Opinionsnämnd skriver i sitt fällande beslut:
”En grundläggande förutsättning för att en publicering ska vara förenlig med god publicistisk sed är att det finns belägg för uppgifterna.”
Detta borde vara en självklarhet på varje ansvarskännande redaktion. Men i Metoo-journalistiken tog en annan metod över. Låt oss kalla det generell bevisföring.
Redaktionen anser sig genom många vittnesmål kunna dra en generell slutsats om att en person är klandervärd. De enskilda anklagelserna behöver därför
inte beläggas eftersom de utgör exempel på den redan belagda helhetsbilden.
Men detta är lika med att ta en oacceptabel genväg. Varje exempel på ett klandervärt beteende måste kunna stå på egna ben. Ju mer detaljrik anklagelsen är, desto större insats krävs för att ta fram erforderliga belägg.
Svenska Dagbladet skriver i sitt yttrande till Pressens Opinionsnämnd att
”berättelserna hade genomgått en journalistisk granskning och värdering”. Nämnden fann att redaktionen vidtagit åtgärder för att granska anklagelserna, men inte tillräckligt för att motivera en namnpublicering. I fallet Expressen, som gjorde sex helsidor om Virtanen och som också fälldes, är avsaknaden av grund för de allvarliga anklagelserna än mer påtaglig, trots publiceringens omfattning.
Uppdrag granskning kunde i programmet i maj även visa på andra uppenbara problem inom mediebranschen.
Flera av de journalister som deltog i Metoo-rapporteringen var uppenbart jäviga. Till och med reportrar som fått förtroendet att gräva i fallet Virtanen
hade direkta band till en av huvudpersonerna. Ett par av dem, båda namnkunniga journalister, visade dessutom brist på kurage genom att inte ställa upp på intervju och ge en förklaring till sitt agerande.
Även vissa ansvariga chefer backade undan. Så vägrade exempelvis Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att kommentera sin tidnings publiceringar.
Agerandet är kontraproduktivt. Om journalister själva inte ställer upp och svarar på kritiska frågor, hur ska de då kunna motivera andra att göra det?
Oerhört allvarliga anklagelser utan grund, vänskapskorruption och journalister som flyr undan sitt ansvar. De etablerade mediernas starka ställning i landet grundas på deras seriositet och professionalism. Metoo-journalistiken är ett exempel på det motsatta.
Fler dikeskörningar av det här slaget skulle på allvar underminera medieföretagens position. Så vad ska ansvarstagande redaktioner göra? Låt oss först titta på andra områden i samhället där människor också kan komma till allvarlig skada. Inom dessa områden, från sjukhus till kärnkraftverk, pågår ett systematiskt arbete för säkra kvaliteten och minska riskerna. Det kallas kvalitetssäkring.
Detta begrepp bör införas även på redaktioner för att utveckla de metoder som krävs. Det handlar om att på ett systematiskt sätt säkra att fakta är rätt och relevanta, att anklagelser och slutsatser är väl underbyggda och att den kritiserade parten har fått framföra sina bästa argument.
På Uppdrag granskning genomförs kvalitetssäkringen i tre kontrollstationer, start- och mittmöte samt faktakontrollen ”line by line”.
Arbetet är resurskrävande. Men priset är lågt med tanke på alternativet. Utan kvalitetssäkring skulle programmet förmodligen ha lagts ner för länge sen. Det innebär inte att vi alltid gör rätt i dag. Men det innebär att vi gör allt vi kan för att minimera risken för fel.
Och det är inte bara för Uppdrag granskning kvalitetssäkring är en förutsättning för berättigande. Det finns inget annat val för de traditionella medierna i en tid när de blir alltmer ifrågasatta och de sociala medierna får allt större genomslag. Det handlar om överlevnad eftersom de som råder över den inte accepterar något annat än en rättvis och korrekt journalistik. Och de som styr är inte redaktionerna själva utan publiken.
Ulf Johansson
ansvarig utgivare, Uppdrag granskning, SVT
Nils Hanson
redaktör, Uppdrag granskning, SVT
