Här kommer Svensson!
Åsa Linderborg funderar över @niklassvenssons Twittersommar och journalistkårens trovärdighet
I sommar har det hänt nåt med Expressens stjärnreporter Niklas Svensson. Det har även hänt nåt med borgerligheten. Sakerna hänger ihop.
För er som nu är lite osäkra på vem Niklas Svensson är, som tidningsläsare bryr man sig ju inte alltid om bylines, så är han den där lagom rundkindade mannen i sina bästa år som man ibland kan se flyga över taken. Första propellerresan gick till mordplatsen i Malexander. Senast jagade han fantasiubåtar i Stockholms skärgård. Ibland dyker han upp i förorten med mikrofon och skottsäker väst.
Just nu har Svensson semester. Det vet alla som följer honom på Twitter. Och det är där som man ser att nåt har hänt.
På många sätt är allt som vanligt. Niklas Svensson meddelar sitt liv; han plockar kantareller, tar en pilsner, åker båt, badar med ungarna, flirtar med sin fru, umgås med vänner, slukar Johan Falk-filmerna. Däremellan skickar han ut nyhetsflashar. Han njuter av sin ledighet, men jobbar ändå (som många av oss).
Niklas Svensson personifierar arbetslinjen, skrev Klas Ekman i Arena 2012. Men det är mer än så; han är borgarnas idealmänniska. Han älskar att arbeta, han älskar sin familj, han är genuint ointresserad av kultur och missunnar sig inte livets goda. Här vilar aldrig några ledsamheter.
Genom sociala medier bygger han skickligt upp en relation med läsarna. Svenssons i Sjöstan är en lika oförarglig som manipulativ Twittersåpa, som gör Niklas Svensson till ett unikt – han är ju trots allt "bara" journalist – men också modernt fenomen.
Niklas Svensson är ett barn av sin tid tid. Han började som bevakare av Expedition: Robinson och tog det anslaget med sig till Rosenbad. Intriger, skvaller och spel, vem ska in och vem ska ut? Så bevakas politiken överallt nuförtiden, men Svensson var en av dem som tog arbetssättet till Sverige.
Den här sommaren har Niklas Svensson även twittrat opinionsmaterial, och det är med den skörden i knät som jag har samlat mig till den här texten. Expressens grand superstar har nämligen konsekvent tagit ställning mot alla progressiva krafter, och det på ett sätt som stinker trollsvett.
Som journalisten Andrev Walden har uppmärksammat, delade Niklas Svensson i början av sommaren ett rasistiskt skämt om greker, som han sen försvarade frenetiskt. För Svensson är varje reträtt ett nederlag, det skulle aldrig falla honom in att pudla. Sånt kräver han bara av dem han själv bevakar.
Niklas Svensson har svårt att se förtryck och underordning. Det gör honom inte till rasist, men jag tror som Walden att man kan placera honom i n*"rbollshögern. Det vill säga, det finns ingen strukturell rasism. Följdriktigt delade han raskt och glatt Per Gudmundsons famösa text i Svenska Dagbladet.
Han retweetade i samma vända ett tjog kritik mot Adam Tensta.
Han har även visat sin förtjusning i Aftonbladet-kolumnisterna Johan Hakelius och Jennifer Wegerup, som båda allt oftare ägnar sitt utrymme åt hur förfärligt det är att alla normala insikter stämplas som rasistiska åsikter.
Han gillar också kraven på att förbjuda tiggeri. Och han tycker inte att PK-människor som Jason Diakité ska använda skattelagstiftningen så som den är tänkt att fungera.
Han gillar inte Zara Larsson, 17 år, och skärmdumpar därför nåt hon sagt med en otydlig kommentar. Sen lutar han sig tillbaka medan svansen attackerar henne – utan att han kan belastas för det.
Han ogillar att SVT uppmärksammar konst som problematiserar rasifiering.
Han hatar public service.
Han hatar riva ner affischer-aktivister.
Niklas Svensson tänker egentligen aldrig nåt originellt själv, han distribuerar bara andras åsikter med den oskyldiga uppmaningen "Läsvärt!". Det är försåtligt, eftersom frågor kring migration och integration är ganska nya för oss, och många tankar därför otänkta. Så mycket av det han låter cirkulera är verkligen intressant, men han retweetar aldrig allmänhumanistiska eller antirasistiska texter som ger ett annat perspektiv.
Under semestern har Niklas Svensson också tagit ledigt från källkritiken. Han retweetar indignerat nån som känner nån som påstått sig ha åkt taxi med en chaffis som försökte värva hen till IS.
Det är därför inte så märkligt om hans popularitet under sommaren har växt bland högerextremister. Nynazisten Mikael Skillt twittrar upprymd: "Är det bara jag som tycker att @niklassvensson blivit grymt mycket skönare på slutet. Episkt hur han läxar vänstern och kollegor. #svpol."
Den här, kan man tycka, besvärande ryggdunkningen uppmärksammades av journalisten Jack Werner, vilket fick Niklas Svensson att gå i taket. Man kan inte känna till namnen på alla nazister, svarade han. Så många nassar finns det faktiskt inte i Sverige, men Mikael Skillt är känd. Expressen har skrivit massor om honom.
Tidigare hände det att Svensson bjöd sina kritiker på samkväm, men på senare tid har han bytt taktik: han blockerar dem. Som Walden påpekar, kritiserar han de så kallade "åsiktspoliserna" för ett beteende han själv har. Genom insinuationer och påhopp startar han mindre drev mot människor, eller ser till att distribuera andras yxhugg, samtidigt som han gläfser över pekpinnevänstern.
Niklas Svensson är omvittnat hämndlysten. Som när han, utan egentlig anledning, rosenrasande bestämde sig för att medelst sitt twitterkonto sänka konditori Kladdkakan i Gamla stan. Det var som att kika in i hjärnan på en nyckfullt galen diktator. Typ Haffaz Aladeen.
Många känner nog att de skulle vilja göra likadant ibland, men man gör det inte. Journalister ska inte ägna sig åt maktutövning för privata ärenden.
Niklas Svensson är en av Sveriges mest inflytelserika twittrare. Så varför slänger han ur sig oförskämdheter – han kan twittra om folk att de är fyllon – och blockerar dem han inte gillar?
Kanske för att han är så stor nu att han har växt över huvud på sig själv; dagsnoteringen är 80 000 följare. Kanske för att han saknar redaktör. Eller också beror det på att han är den borne opportunisten.
Niklas Svensson har alltid varit ohämmat förtrolig med den som för stunden är starkast. Tidigare var det Per Schlingmann och de Nya moderaterna. Nu säger hans väderkänsliga finger att vinden kommer från avgrundshögern.
Vänstern har länge oroat sig över borgerlighetens marsch högerut, men i sommar har omgrupperingen varit så flagrant att även en handfull liberaler höjt varningsflagg. Per Svensson skriver i Sydsvenskan, att strategin verkar vara att få med SD i regeringsunderlaget.
Göteborgs-Posten, typ enda tidning i Sveriges andra största stad, har tagit ett sjumilakliv för att tillmötesgå SD:s väljare. Svenska Dagbladet pendlar mellan det unket dunkelt sagda och direkt aggression. Expressens ledarsida har länge larmat om en hotfull framtid, kaos och katastrof.
Viktigt dock – och det kan inte nog understrykas – är att Dagens Nyheter och Sydsvenskan ännu sitter still i bräcklig farkost. Allt hänger på det, vacklar de är vi förlorade.
De blåbruna nätkrigarna vädrar morgonluft, visar en studie av Dag Thorén, Lunds universitet, som Sundsvalls Tidning nyligen uppmärksammade på ledarplats. Tidigare har man betraktat ”gammelmedia” som "mörkläggare" men nu hittar man plötsligt en massa bundsförvanter där; våren 2015 började pendeln slå över till "sanningssägarnas" sida.
När en kulturjournalist twittrade denna studie vidare, fick han en brinnilsken Niklas Svensson efter sig.
Niklas Svensson har nog ingen egen agenda, jag tror han är rätt aningslös, men han har alltid varit en termometer i samhällskroppen. Det är så vi ska förstå sommarens twitterflöde. Men det är inte bara som exponent för en allt reaktionärare tidsanda som han är intressant. Han väcker också frågor kring journalistik och etik.
För hur ska vi betrakta Niklas Svensson efter den här sommaren? Han är inte ledarskribent, inte kulturjournalist, ej heller kolumnist. Han är en reporter med neutral och opartisk politikbevakning som uppgift. Han har visserligen varit illa dold lönnhöger, men nu gör han inför öppen ridå en kraftig ideologisk gir – åt vilket håll spelar egentligen ingen roll för principdiskussionen. Dessutom visar han på sin fritid exempellös brist på källkritik.
En journalist måste naturligtvis få ha åsikter, det är förutsättningen för att man ska vara intresserad av sitt jobb. Men om man så tydligt bedriver ensidig åsiktsbildning i sociala medier, får man räkna med att det försvårar möjligheten att betraktas som oförvitlig i sin yrkesutövning. En journalist bygger sin trovärdighet även på Twitter.
Vem ansvarar för Svenssons uppträdande i sociala medier? En chefredaktör kan inte skyllas för vad journalisterna babblar om under sin ledighet, men var börjar och slutar arbetsdan? När är man privat och när är man i sin profession?
Public service har tydliga förhållningsorder för hur medarbetarna ska uppföra sig på sociala medier. En del gör ju övertramp även där, men de har ändå en uppförandekod.
Privata mediehus måste också ha en hållning. Den behöver inte bankas ner i dokument, men varje redaktion måste ha en kultur som upprätthåller reporterns professionalitet. Som för generationers mödosamt utarbetade yrkesetik i arv. Det är en förtroendefråga för oss alla som arbetar inom media.
Ju mer opinionsmaterial på ledar- och kultursidor sprids, desto viktigare att den andra delen av journalistkollektivet spelar sin roll. Om gränserna suddas ut mellan åsiktsjournalistik och objektiv nyhetsjornalistik, undermineras legitimiteten för en hel yrkeskår.
Kanske har de rätt som menar att Expressen i Niklas Svensson har sin främsta opinionsbildare på just nyhetsplats. Han har alltid lånat sig till Alliansen, ofta med ogenerad fraternisering. Det är ingen slump att det var till honom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt kom för att kungöra sina skilsmässor och nya kärlekar. Tack för allt!
Det sker en allmän politisering av nyhetsjournalistiken men ingenstans har den gått så långt som på Expressen, visade Kent Asp i valrörelsen 2010, en valrörelse som i stora stycken dirigerades av just Expressen. Mona mosades medan Reinfeldt fotades med tindrande barn. Kim Il Sung-journalistik, kallade jag det då. Det hade vi tidigare bara haft kring kungligheter.
Valnederlaget var främst socialdemokraternas eget verk, men Expressen drev likväl kampanj för Alliansen. Nu verkar man för ett regeringsskifte.
Hur stor roll spelar Niklas Svensson i det? Det är svårt att veta, men efter den här sommaren kan han inte längre köra journalistmyten, att han bara är en simpel reporter.
En semestervecka kvar, sen börjar han jobba igen, det vet alla som hänger på Twitter. Bäst att maka på sig, för hej, här kommer Svensson!
