Katarina Taikon – romernas röst

Malin Krutmeijer läser en vass biografi om förkämpen bakom Katitzi-böckerna.

”Jag är ingen rashatare men nog tycker jag att dom där smutsiga zigenarkärringarna kan slita av sig karnevalskläderna och klä sig som vanliga människor.”

Så kunde det låta bland läsarna när Katarina Taikon i början av 60-talet tålmodigt svarade på frågor om romer i Stockholmstidningen. Det känns som Sverige i dag, fast nu har kvinnor i hijab trätt i förgrunden som måltavlor, och de rasande rösterna hörs i kommentarsfält och nätforum.

I sin biografi över Katarina Taikon lägger Lawen Mohtadi upp länkar in i nutiden för läsarna, utan att själv skriva ut dem. Hon berättar om vita helylle­svenskars reaktioner när de fått romer som grannar: hur de krävt att lägenhetsköp ska gå tillbaka, skrivit protestlistor till kommunen, hotat. Tankarna går till dagens panikreaktioner på flyktingboenden, men jag vet att också svenska romer fortfarande är utsatta för diskriminering och fördomar.

Detta når mera sällan offentligheten i dag. Det gjorde det på 60-talet, och det var till stor del Katarina Taikons förtjänst. Den dag jag blir fri är en driven, nyfiken och varm berättelse om en pionjär i kampen för romers rättigheter, tillika en av Sveriges viktiga antirasistiska aktivister.

För mig är det en känslosam upplevelse att läsa boken, för det innebär också att återse Katitzi för första gången på många år.

Jag tror inte det går att överskatta vad Katarina Taikons självbiografiska barnboksserie har betytt för många i min generation. På 70-talet lärde jag mig att läsa själv, tyst och omsluten av den litterära världen, med böckerna om den frågvisa och tuffa flickan som tacklade en så hård verklighet. Jag skrev upp mig i kö på skolbiblioteket och väntade i veckor på att få veta hur det skulle gå för Katitzi i nästa bok. Den sista boken i serien, Uppbrott, lånades ut 432 000 gånger på bibliotek 1980, när den kom.

Lawen Mohtadis skildring av Katarina Taikons barndom på 30- och 40-talen (hon föddes 1932) överensstämmer i stora stycken med hur den skrivs fram i Katitzi-böckerna. Jag upptäcker att jag minns alltihop: tiden på barnhem, pappa Taikon och syskonen, styvmammans misshandel, släktingarna, mötena med bra och dåliga människor, detaljerna ur livet på vägarna och i tältläger.

Under läsningen växer en insikt om varför Katitzi-böckerna kändes, och fortfarande känns, så angelägna: Katarina Taikon pratar med barn om stora, viktiga saker som rasism, fördomar, fattigdom, rättigheter, moral och mänsklighet – sådant som hon kämpade med i de vuxnas värld. Genom berättelsen ur ett annat barns perspektiv blev vi delaktiga.

Första Katitzi-boken från 1969.

Åren innan den första Katitzi-boken kom ut 1969 hade Katarina Taikon blivit en känd talesperson i det som kallades zigenarfrågan. 1963 slog hennes debattbok Zigenerskan ner som en bomb i offentligheten. Här berättade hon om sina egna erfarenheter, om romers liv och seder, om diskriminering och tillvaron i Sverige.

Boken landade helt rätt i tiden. Lawen Mohtadi ringar in utgivningen i ett sammanhang av bearbetning av andra världskriget. Romerna hade tidigare betraktats som ett hot mot ”den svenska folkstammen”. Politiken gick uttalat ut på att göra det så otrevligt som möjligt för dem i Sverige. Romer var på rent etniska grunder förbjudna att resa in i Sverige mellan 1914 och 1954.

På 50-talet förändrades den offentliga hållningen. En statlig utredning tog upp trakasserier och diskriminering av romer, och formulerade planer för hur analfabetismen och bostadsbristen skulle bekämpas. Katarina Taikon var med och såg till att de löftena, långt om länge, infriades.

Lawen Mohtadi har en skarp blick för att skilja ut brännpunkter i debatten, och placera dem i relief mot bredare, långtidsverkande samhällsrörelser. Hon skriver fram Katarina Taikons debatt med Ivar Lo-Johansson så att det går att urskilja ett frö till senare tiders mångkulturdiskussioner, om assimilation kontra särartsbevarande. Katarina Taikon sågade hela polariseringen och talade i stället om lika rättigheter och jämlikhet. Hon kunde vara kritisk till företeelser också inom den romska gruppen, som barnäktenskap, men ingen skulle diskrimineras för att den var rom.

Mohtadi hittar också material där hänsyn till ”den svenska arbetaren” ställs mot romers krav, en diskussion som ekar in i samtiden när klasskamp ställs mot kampen mot etnisk och religiös diskriminering. Naturligtvis var Katarina Taikon snabb med att avtäcka tankefiguren.

Lawen Mohtadi har gjort en kulturgärning med sin fina, hyperintressanta bok om en framsynt, modig kvinna som har en självklar plats i vår politiska och litterära historia. Och nu har jag knappt ens nämnt delarna av boken som beskriver Katarina Taikons privata biografi. Den är spännande nog i sig, med mamman Agda som 21 år gammal lämnade Göteborg och reste med den mycket äldre Johan Taikon och hans tivoli, tiden i konstnärskretsar på 50-talet och steget ut i offentligheten.

När jag slår ihop pärmarna tänker jag på de romska asylsökande som Gellert Tamas skrev om i tidskriften Arena i augusti. Deras ansökningar behandlas så gott som alltid som ogrundade. Flera barn har gått in i apatiskt tillstånd.

Tanken går till de romer som i dag lever under hemska förhållanden i länder som Rumänien, Slovakien och Ungern. Finns det en Katarina Taikon där? Finns det en Katitzi?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.