Företagen tar makten

Li Eriksdotter Andersson: Så slår nya frihandelsavtalen mot äganderätten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2016-12-05

Vattenfalls kärnkraftreaktor i Brunsbuttel. Energijätten kunde stämma tyska staten på 43 miljarder tack vare den tvistlösningsmekanism som är inbyggd i frihandelsavtalen. Foto: Vattenfall

Frågan om äganderätt har länge varit en bastant vattendelare i den ideologiska debatten, ett slags höger/vänster-skalans Moses. Hur ska vi organisera ägandet, och därmed fördelningen, av samhällsresurserna? Gemensamt? Individuellt? Det är en konflikt som de allra flesta känner till. 

Vad kanske färre känner till är att frihandelsavtal, som de som just nu håller på att förhandlas fram mellan EU och Kanada (CETA) och EU och USA (TTIP), är av signifikant betydelse för den konfliktlinjen, såväl i teori som i praktik. Nyligen röstade till exempel de konservativa, liberalerna och, chockerande nog, många av socialdemokraterna i EU-parlamentet mot att låta CETA-avtalet prövas av EU-domstolen. Detta trots att flera kanadensiska forskare, bland andra, varnat för avtalets effekter: 

”Resultatet [av att Kanada skrev under NAFTA] är […] att vi har lämnats med ett utländskt investeringsskyddssystem som binder alla nivåer av styre och som kommer binda alla framtida valda regeringar i Kanada under väldigt lång tid. Vår erfarenhet pekar mot de faror europeisk demokrati står inför, om CETA blir verklighet.” (min översättning). 

CETA-avtalet utgör emellertid inte bara ett eventuellt hot mot demokratin, arbetsrätten, miljön och livsmedelsskyddet, som forskare gång på gång påpekat. Det skyndar också på en förskjutning i fråga om just äganderätten. I CETA, precis som i många andra moderna frihandelsavtal, finns nämligen en omtvistad tvistlösningsmekanism inskriven, ett så kallat investeringsskydd. Och till grund för mekanismen ligger ett mycket problematiskt juridiskt koncept: indirekt expropriering.

Konceptet började skrivas in i amerikanska frihandelsavtal under 1980-talet, och har sedan dess blivit en helt naturlig del av handelsjuridiken. Men vad innebär det rent konkret?

Begreppet expropriering – att någon (till exempel staten) beslagtar privat egendom utan ägarens medgivande – är nog många bekanta med. Indirekt expropriering däremot, är betydligt mer komplext. Det har i juridiska sammanhang definierats som: ”när staten påverkar användningen, nöjet eller fördelarna av en egendom, även när egendomen inte beslagtas och den juridiska statusen hos egendomen inte påverkas”. 

Krångligt, men i praktiken tillämpbart i fall där staten genomför en lagändring, och denna lagändring sedan påverkar den vinst någon har räknat med att kunna håva in. Så när Tyskland bestämde sig för att påbörja avveckla sin kärnkraft, kunde Vattenfall åberopa ett liknande avtal och säga: det här är en indirekt expropriering av de pengar vi skulle tjäna på våra kärnkraftverk, och häpp! – stämma Tyskland på cirka 43 miljarder kronor. 

Frihandelsavtal som CETA och TTIP innebär alltså inte bara en förskjutning av vår självbestämmanderätt till EU utan också en utvidgad förskjutning av själva äganderätten. Plötsligt omfattar den inte längre bara det man faktiskt äger, utan också de pengar man räknat med att tjäna. En vinst som ännu inte existerar. 

Om man är en riskkapitalist eller ett företag, vill säga. För för oss andra, vi som inte täcks av investeringsskyddet, finns knappast sådana garantier. Hade du räknat med att arbeta på Alfa Laval i ytterligare några år, men tillhör en av de 100 anställda som nu tvingas sluta på grund av företagets vinstras? Skulle du vilja kräva ersättning för de planerade årslöner som uteblir? Well, lycka till med det. 

Ironiskt nog innebär åberopandet av indirekt expropriering dessutom i sig en form av indirekt expropriering – av skattepengar. Om Vattenfall vinner stämningen mot Tyskland påverkar det ju förstås i allra högsta grad ”användningen, nöjet eller fördelarna” av den egendom som består av tyska folkets skatt, inte sant?

Frågan vi behöver ställa oss är helt enkelt om vi vill att företags och riskkapitalisters äganderätt ska vara mer utsträckt än äganderätten för alla oss andra? Omfatta andra saker, påbjuda andra former av åtgärder. Om deras beräknade vinst ens på ett teoretiskt plan ska ha rätt att stå i vägen för demokratiska reformer som den tyska kärnkraftsavvecklingen. 

Frihandelsavtalen har för länge sedan slutat handla om tullar och tariffer och i stället blivit en av de mäktigaste arenorna för att på juridisk väg flytta fram ideologiska positioner med överstatlig hävkraft. Därför är också avsaknaden av mer omfattande diskussioner kring avtalen i svensk politisk debatt just nu remarkabel, för att inte säga fullständigt obegriplig. 

Li Eriksdotter Andersson

Debattör och föreläsare om frihandelsavtal

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln