ÅSIKT

Feministisk feelgood

Cecilia Djurberg ser SVT:s julserie Systrar 1968 – en grundkurs för alla tider

avCecilia Djurberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Rasmus Eriksson /Anagram
Mikaela Knapp och Maja Rung i SVT:s ”Systrar 1968”.

Min tonårsdotters hemkunskapslärare frågade nyligen sina elever hur mycket de hjälper till hemma. Med en elegant politikerrundning av sitt eget svar berättar dottern att en kille – utan att tveka – svarade: Ingenting. Han behöver inte ­lära sig städa, tvätta och laga mat – för han ska ha en hemmafru. Sa han.

Jag hoppas att den killen, och alla andra som inte förstår problemet med kvinnor som väljer bort utbildning, yrkesliv och självständighet till förmån för spis, barn och strykbräda, ser SVT Dramas minijulserie Systrar 1968, som har premiär på juldagen.


Med svenska, samtida ögon framstår seriens allt mer missnöjda hemmafruar som ett forntida fenomen. Men vetskapen om att den där killen faktiskt har livs levande, konservativa strömningar i ryggen gör en tv-­serie på bästa sändningstid om kvinnors frihetskamp under märkesåret 1968 högst angelägen.

Frisyrerna, kjolarna, bilmodellerna och kattglasögonen förstärker seriens känsla av tids­resa, medan Irya Gmeyners och Martin Hederos nyskrivna musik förhöjer och töjer tidskostymen. Roligt, blippbloppiga ljudkommentarer hintar om tiden som förflutit och frågornas tidlöshet.

Samtidigt manövrerar Mikaela Knapp, självklart rättfram och symboliskt rödklädd i rollen som den unga, nybakade journalisten Karin, och Maja Rung, som störtskönt spelar hennes holkpuffande konstnärskompis Lottie, galant det där typiskt släpiga, stockholmska 60-talstugget.


Karin får nobben när hon söker jobb på de mansdominerade nyhetsredaktionerna, men lyckas landa ett sommar­vick på Ystad tidning med bakgrundshjälp av sin mamma. Lo Kauppi gör städerskan Gertrud med övertygande arbetar­sammanbitenhet, hon som döljer sin cancer för dottern Karin och svimmar av smärta när hon dammar hos överklassen i Stockholm.

Men hon samlar sina sista krafter och ringer upp den välbärgade herrbekanten Georg (Jens Hultén), som äger både tidningen och ­hotellet i Ystad, för att be om en tjänst, så att dotterns påbörjade klass­resa ska fortsätta och ge henne ett bättre liv. Vad Gertrud och Georg har för koppling är bara en av många icke-överraskningar i seriens rätt övertydliga manus.

Georgs dotter Ingela (Anna Åström) är i samma ålder som Karin och Lottie, men raka motsatsen. Hon ska gifta sig med sin tråkiga militär och tränas i köket för att bli hemmafru som mor. När hon vinner skönhetstävlingen Fröken Ystad, som blir Karins första knäck för tidningen, inleds ett stärkande systerskap. Som förstås leder till aktion och förändring.


Den rödtonade berättelsen vilar på en svartvit dramaturgi som utnyttjar tydliga, om än berättartacksamma, stereotyper. Det är unga arga kvinnor mot slemmiga gubbar, stad mot land, revolution mot tradition. Klassmarkörerna haglar och utmaningar med kollektivliv, frisex och oönskade graviditeter i en tid före fri abort och daghem åt alla bockas av som på en checklista.

Här och där med ­underbara snärtar in i en samtid där vissa tycks tro att det är färdig­kämpat och mot dem som säger sig vara för jämlikhet men brister när det gäller.


Budskapet är omöjligt att missa, och sköljs ner med rätt mycket feelgood. Men trots förenklingarna är Systrar 1968 en sevärd och välproducerad miniserie som förhoppningsvis leder till en och annan diskussion över generationsgränserna i julsofforna.

Det här är kvinnornas berättelse, och de som förespråkar en återgång till den ojämställda tid som flytt och ifrågasätter varför kampen måste fortsätta lär få vässa ­sina argument efter denna ­feministiska grundkurs. Om de nu inte bara slänger ut tv:n som vanligt, när de ser något de inte håller med om.

ARTIKELN HANDLAR OM