Den kvinnliga vänskapen skyms av alla massmord

Anna Andersson undrar varför grovt våld får så stor plats i en komedi

Kate McKinnon och Mila Kunis dras in i en blodig spionhärva.

Jag var på bio i helgen och som vanligt ­ville jag helst se en komedi så jag valde ”The spy who dumped me”. En tjej (Mila Kunis) blir dumpad av sin kille, som visar sig vara spion och plötsligt är tjejen och hennes bästa kompis (Kate McKinnon) ­indragna i en internationell agentjakt kors och tvärs i Europa. En klassisk buddy­komedi, fast med kvinnor i huvudrollerna.

Jodå, den var rätt rolig. Kunis är bra och McKinnon är möjligen den roligaste människan på planeten just nu. Dialogen dem emellan är det bästa med filmen, och deras vänskap skildrades på ett sätt som värmde på riktigt.

Men den var också våldsam. Otroligt våldsam, faktiskt. Hur många människor som stryker med under jakten går inte att hålla räkningen på – eller okej, kanske går det om man inte som jag blundade under några av de värsta excesserna. Människor sprängs, krossas, får nacken avvriden, spetsas, naglas fast, huggs med kniv, blir nästan strypta, nästan hängda och förstås skjutna i parti och minut.

Hahaha?

Jag inser förstås när jag skriver detta att jag är en riktig prussiluska. Filmen har 15-årsgräns och det där koreograferade fantasivåldet är en stapelvara. Men den här filmen kallas ändå komedi – om än med prefixet action- – och på affischen ser man de två sassy kvinnorna i paljettkostymer, med filmens tagline ”Kiss my ASSassin”. Ingenting som ­signalerar ”jättemycket våld” men det tycks helt enkelt vara en del av komedin.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad det här skojvåldet säger om vår tid. Ingen kultur uppstår i ett vakuum, i synnerhet inte råkommersiell kultur som en actionkomedi från Holly­wood – där är man noga med att försöka ge publiken precis det den vill ha. Man har till exempel insett att vi vill ha även kvinnor i huvudrollerna, kvinnor som är roliga, modiga, starka och som tycker om sina kvinnliga vänner, inte konkurrerar med dem. Är våldet kanske någon slags extrapolering av begreppet ”kvinnor kan [vara jättevåldsamma]”? Eller tror man att en film med kvinnliga huvudroller inte kan locka manlig publik om man inte kompenserar med en massa våld?

Jag vet inte men jag tycker att det är deppigt. Dessutom tycker jag att lite av budskapet om kvinnlig vänskap och lojalitet förtas när det utspelar sig mot en fond av massmord.

Fotnot: Vill du se en actionkomedi med kvinnor men utan en övervåld så se ”Spy” (2015). Den är fruktansvärt rolig.  

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln