Teratologen vänder på alla värden

Ingen författare ska förföljas för sin litteraturs skull

Litteraturvetaren Magnus Ullén skrev häromdagen (Aftonbladet 11 juli) en debattartikel om den nygamla nyheten om att Nikanor Teratologen kan vara samma person som den ”Ezzelino” som under några år fyllde Flashbacks ökänt smutsiga diskussionsforum med antisemitiska, homofobiska, antifeministiska, islamofobiska idéer inklusive smileys och angrepp på andra anonyma deltagare i forumet.

Ullén menar att det är oerhört relevant för läsningen av Teratologens romaner ifall författaren också har nazistiska idéer. Han säger dessutom: ”Värnandet av litteraturen som egenvärde och försvaret av en nazist­inspirerad ideologi är två sidor av samma mynt.”

Exakt vad han menar förblir dunkelt. Men nog kunde argumentet användas för att försvara bokbål. Och kanske är det just en form av bokbål som Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) och Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1997) just nu har råkat ut för. Men Ullén har fel:

Litterära klassiker skapas genom att ständigt nya läsare från olika generationer och språkområden älskar dem och berikas av dem. Och detta i sig har ingenting att göra med författarens eventuella åsikter och handlingar. Strindberg hatade kvinnor och Almqvist försökte begå ett giftmord. Deras romaner älskas.

Det saknas inte nazister i den svenska kulturhistorien. Fotografen Christer Strömholm var organiserad nazist från början av 30-talet ända till krigsslutet. Hans fantastiska fotografier ställs ut ofta och kommunicerar starkt. Jag tror inte någons blick påverkas av vetskapen om hans politiska engagemang.

Riksdagsmannen och Svenska akademien-ledamoten Per-Olof Sundman var nazist och medlem av Nordisk ungdom. Jag tror inte läsarna av hans romaner påverkas av detta.

Verner von Heidenstams älskade dikter ges fortfarande ut i nytryck av Bonniers. Han var uttalad nazist och antisemit. 1935 besöktes han i Sverige av Rudolf Hess. Gör detta hans dikter sämre?

2013 gav Bonniers förlag ut Louis-Ferdinand Célines roman Resa till nattens ände i nyöversättning. Med rätta bekymrade det inte förlaget att Céline skrev flera grova antisemitiska pamfletter och vid krigsslutet satt fängslad misstänkt för kollaboration med nazisterna. Hans romaner förblir några av 1900-talets viktigaste och mest älskade.

Konsten är motsägelsernas plats, den skall stå fri från moralism, den skall vara fri. Varje demokrati måste slåss för denna rättighet, för en fri konst, för konsten har ett egenvärde, den är den frizon där alla får vara barn och leka med allt som är hemskt och ondskefullt och fult.

Ingen författare skall förföljas för sin litteraturs skull. Detta måste vara en absolut, grundlagsskyddad princip. En sådan som Markis de Sade satt inspärrad de sista femton åren av sitt liv på grund av sina romaner: det var i en diktatur! Men en person som också är författare och som i en icke-konstnärlig kontext hetsar mot en folkgrupp bör utredas av polisen.

Nikanor Teratologens romaner är antifascistiska. Den senaste hetsen mot honom kanske kommer att ge honom nya läsare av typen antifeminist-homofob-invandrarfientlig. Men sådana läsare kommer att bli skitförbannade på dessa romaner.

Ty fascismen och nazismen är fundamentalistiska och tror på fasta värden som folket och ledaren och blodet och nationen. Men Teratologens romaner hånar allt. De vänder upp och ner på alla värden. Och har de ett syfte är det att få läsaren att våga skratta åt själva den trasiga, jobbiga, smutsiga mänskliga existensen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln