Som intellektuell var hon sylvass

I dag hålls begravningen för Sara Danius, och norska Toril Moi minns sin forna vän och student

Berättelser, skrev Aristoteles, har en början, en mitt och ett slut. En början är det som inte nödvändigtvis kommer efter något annat. Ett slut är det som naturligt följer på något annat, men som självt inte följs av något. Sådant, tänker jag, är ju människolivet. Vi slungas in i världen på en helt godtycklig plats, i en helt godtycklig tid. Och så går vi ut ur världen igen. Det är allt.

Medan vi är i världen, mitt i allt görande och låtande, är det svårt att hitta någon början. Något skedde, men vi minns det inte. Först senare inser vi att vi inte har varit uppmärksamma nog, att vi inte längre minns det som skulle bli början på något viktigt, början på en berättelse.

En dag 1988 fick jag besök i Oxford av en ung svensk kvinna. Hon hade tagit tåget från Nottingham där hon var i färd med att ta en master i litteraturvetenskap, och hon ville intervjua mig för BLM, Bonniers litterära magasin. Jag minns henne som otroligt väl förberedd, nästan skrämmande målinriktad och fokuserad, men också som befriande lättsam.

Genom sin forskning om realism och modernism kom hon allt mer att vända blicken mot det vardagliga och nära.

När den precisa och teoretiskt djupgående intervjun kom i tryck, blev jag imponerad. Denna Sara Danius var något av en talang, tänkte jag. Men så tänkte jag inte mer på den där intervjun på svenska, för livet tog en ny riktning och 1989 flyttade jag från Oxford till North Carolina.

Det kunde ju ha varit alltsammans: ett snabbt möte, en glömd intervju. Men året därpå dök Sara Danius upp i mitt liv på nytt. För nu var hon färdig med sin masteruppsats där hon skrev om Fredric Jameson, och nu kom hon till Duke med sin dåvarande man Stefan Jonsson för att ta en doktorsexamen.

Därmed blev hon en av mina studenter, och jag kom att ingå i hennes betygskommitté. Som intellektuell var hon sylvass, full av stringenta argument och vilja till grundlig diskussion av sina utkast, och detta utan att hon för den skull underordnade sig andras åsikter. Sällan har jag arbetat med en mer självständig doktorand.

Skandinaver i utlandet umgås gärna, och under Saras tid vid Duke blev vi så småningom vänner. Exempelvis upptäckte jag att Sara var utbildad croupier. Hon var hemma i den underliga kasinovärlden! Det förklarade hennes klädstil, tänkte jag. För med doktorandernas magra budget i åtanke var hon elegant.

Och jag insåg att Sara besatt omåttlig viljestyrka och förmåga till självkontroll. Jag minns att hon en gång skulle genomgå en rutinmässig medicinsk undersökning, som i USA (men inte i Skandinavien) oftast utförs under lätt bedövning.

Men Sara ville vara vaken och medveten. När hon berättade om saken blev jag nästan mållös (själv hade jag aldrig gjort detsamma). Vilket mod, vilken styrka! Men här fanns kanske också en rädsla för att förlora kontrollen.

I ljuset av det som senare skedde slår det mig att Sara som doktorand var mer intresserad av marxismen och av Frankfurt-skolans kulturteori än av feminismen. Självklart var hon insatt i feministisk teori, men feminismen var inte någon viktig beståndsdel i den briljanta avhandlingen om modernism och teknologi. Och när hon efter vistelsen i USA påbörjade sin enastående karriär var det heller inte feminismen som stod i centrum för hennes intellektuella liv.

Hon ville tala om feministisk politik, om vägen framåt och utsikten för en feminism bortom identitetspolitiken.

Men något var ändå på gång. Genom sin forskning om realism och modernism kom hon allt mer att vända blicken mot det vardagliga och nära. Sara började skriva om såpoperor, husmödrar och kokböcker. Hon rörde sig in mot områden som också jag är djupt intresserad av.

Och så blev hon invald i Svenska Akademien. Det första Nobelpris Sara delade ut gick till Svetlana Aleksijevitj, en kvinna som utvecklat en romanform som fullkomligt underminerar den traditionella gränsdragningen mellan sakprosa och fiktion. Och Sara fortsatte att skriva om realismen. Det tycktes mig vara dags att bjuda in henne på nytt till Duke.

Sålunda kom hon till Duke våren 2017, för att hålla föredrag om Bob Dylans Nobelpris och – inte minst – om modet och kläderna i Balzacs romaner. Duke Graduate School förärade henne en av sina hedersbetygelser. Vi firade hennes födelsedag hemma hos oss, och besöket blev just den fest för den strålande Sara och hennes amerikanska alma mater som jag hoppats på.

Men vistelsen blev också bitterljuv. Sara, som redan 2014 meddelat att hon fått bröstcancer, berättade att det uppstått metastaser i hjärnan. Än så länge gick sjukdomen att behandla, men hur länge till? Vi körde runt i Durham och i Saras gamla område. Hon tog bilder av huset på Alabama Avenue där hon och Stefan hade bott, och av byggnaden där Dukes litteraturvetarprogram håller till. Hon visste ju att hon aldrig skulle komma tillbaka.

Samma höst bröt krisen ut i Svenska Akademien. Och där gick vi som kände henne och visste att den berömda Sara Danius, stadig som en klippa i stormen, också måste förhålla sig till en djupt allvarlig hälsosituation. Varje gång jag nåddes av häpnadsväckande nyheter från Sverige förstod jag att Sara behövde använda all sin kraft för att stå emot smärta och svaghet.

Och i december 2017 befann jag mig så tillfälligtvis i Stockholm. Sara tog mig med på Nobelkonserten. Och nu handlade det om feminism. Kvinnor kom fram till henne på gatan för att uttrycka sitt stöd. Sara var på väg att bli en ikon, med knytblusen som symbol. Hon ville tala om feministisk politik, om vägen framåt och utsikten för en feminism bortom identitetspolitiken. Och på så vis kom jag och Sara att verkligen mötas intellektuellt.

Hela kvällen efter Nobelkonserten satt vi försjunkna i ett djupt samtal, och vi enades om att träffas igen så fort vi kunde. Först funderade vi på att ses i Milano, så att Sara skulle kunna få utlopp för sitt modeintresse. Men till sist blev det Zürich, som också har fina modebutiker. Vi möttes en torsdagskväll, och på fredagsmorgonen drog Sara – som i samma veva motats ut ur Svenska Akademien – ut på stadens shoppingstråk.

Målet var Prada. När vi kom dit fick vi veta att den stora rean dessvärre inte började förrän veckan därpå. Men dylika butiker håller sig som bekant med ett kundregister, och när Sara uppgav sitt namn fick vi kvickt våra reapriser ändå.

Jag vill minnas att hon köpte tre par skor.

När Sara var bland vänner var hon rolig, varm och avslappnad. Jag och min man minns en middag 2015 i hennes kök på Chapmansgatan i Stockholm, en middag när vi aldrig slutade le.

Också resan till Zürich var fylld av Saras skratt. Hon strålade på Zürichs många broar. Vi tog bilder av oss själva under porträttet av Bertha von Suttner, författaren och fredsivraren som övertalade Alfred Nobel att instifta ett fredspris. Och vi gjorde upp planer för en feministisk framtid.

Den framtiden kan det bli något av framöver. Men inte för Sara.

Översättning: Petter Lindgren

Toril Moi, född 1953 i Farsund i Norge, är litteraturvetare och professor vid Duke University i North Carolina i USA. Texten har tidigare publicerats i norska Morgenbladet och återges här med tillstånd av författaren.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.