”Jag förstår inte vad transpersonerna menar”
Nina Björk: Om man kan felkönas måste det också gå att ”rättkönas” och då måste ju detta ”rätta” existera
Vi människor har två sätt att hantera verkligheten, genom erfarenheter och genom tankar. Vi vill ogärna att de ska motsäga varandra. Om vi gör en erfarenhet försöker vi tänka kring den på ett sätt som är kompatibelt med själva erfarenheten och tvärtom, om vi tänker någonting störs vi om erfarenheterna helt går emot våra tankar.
När jag läser Kajsa Ekis Ekmans artikel Könet i knoppen (Aftonbladet 17 januari) tänker jag att transfrågan väcker intressanta frågor i det här sammanhanget. Det är lätt att uppfatta det som att det råder en motsättning mellan transpersoners erfarenheter av könsidentitet och den feministiska tanke som antropologen Gayle Rubin lanserade 1975. Hon skilde mellan å ena sidan kön, kopplat till biologi, och å andra sidan genus, kopplat till kultur och samhälle.
Hur står i så fall den tanken i motsatsställning till transpersoners erfarenheter? Om vi börjar med Rubins skillnad mellan kön och genus så kan vi se att det biologiska könet genom historien har fått rättfärdiga fördelningen av privilegier, makt och rättigheter – ofta genom hänvisningar till att en viss anatomi leder till en viss personlighet. Förenklat: kvinnor är passiva, mjuka, omsorgsinriktade, bra på att känna och sämre på att tänka. Män är aktiva, hårda, aggressiva och logiska. Därav följer, har den ideologin inskärpt, att de också passar för olika saker och bör befinna sig på olika platser i samhället.
Mot detta har feminister hävdat att biologiska fakta – såsom att enbart de med livmoder kan föda barn – inte leder till ett visst psyke. Det är samhället som bestämmer att den som kan föda barn också är den som ska vara huvudsakligen ansvarig för dem. Men det är inte samhället som bestämmer att enbart de med livmoder kan föda barn.
Transpersoners erfarenheter utmanar några av den feministiska teorins mest grundläggande frågor
Rubins uppdelning mellan kön och genus har många feminister inte bara funnit sakligt korrekt, utan vi har även kunnat dra nytta av den i kampen mot biologism och för jämställdhet. Visst, det finns biologi – vi säger inget annat. Men frågan är vad samhället gör med biologin.
Transpersoners erfarenheter utmanar några av den feministiska teorins mest grundläggande frågor. Och de lämnar andra svar än de vi tidigare ofta har utgått från.
När Ella Noaksson och Hedvig Rapp i sitt svar till Ekis Ekman (Aftonbladet 22 januari), skriver att de som ”transkvinnor är några vars könsidentitet inte stämmer överens med våra biologiska kön”, eller när andra transpersoner talar om att de har ”felkönats” vid födseln eller om ”könsbekräftande behandling”, säger de ju samtidigt att snopp och snippa, xx eller xy-kromosomer inte är det som bestämmer kön. Om man kan felkönas måste det också gå att ”rättkönas”. Och då måste ju detta ”rätta” existera. Någon kan verkligen ha en kvinnlig könsidentitet och någon kan verkligen ha en manlig könsidentitet. Men för att uttryck som ”felkönande” ska vara giltigt, så måste dessa könsidentiteter existera bortom kropp, biologi, reproduktiva organ, kromosomer och hormoner. Kvinnlig respektive manlig könsidentitet existerar och måste existera för att någon ska kunna ”fel- eller rätt-könas”. Bara inte kopplas till biologi.
När transpersoner berättar om sina erfarenheter av könade identiteter som existerar bortom biologi förstår jag inte riktigt vad de menar
Vissa feministers mål har länge varit ett annat, nämligen att inte koppla kön till identitet över huvud taget: ”kvinna” ska bara betyda en person med vissa reproduktiva organ, könsceller och kromosomer och ”man” bara en person med andra reproduktiva organ, könsceller och kromosomer. Det är ett mål där genus, social könsroll eller könad identitet, skulle sakna relevans.
När transpersoner berättar om sina erfarenheter av könade identiteter som existerar bortom biologi förstår jag inte riktigt vad de menar. Kanske beror det på att jag är en av de feminister som drömmer om att kön inte ska avgöra identitet.
Men jag förstår i alla fall att här är en erfarenhet som krockar med tidigare feministiska tankar och teorier. Transerfarenheter tycks pocka på andra tankar och teorier. Var finns de här könsidentiteterna bortom biologin? Vad utgör grunden för dem? Hur ska vi tänka – och eventuellt tänka om?
I svaren på Ekis Ekmans artikel utläser jag att många anser att detta är fel fråga att fokusera. Transerfarenheter existerar och det viktiga är att vi försöker göra det så enkelt som möjligt för de människor som har dem – inte att vi grunnar på hur de eventuellt utmanar vissa feministiska teorier.
Så är det förstås. Samtidigt uppstår genom historien alltid frågor om relationen mellan erfarenheter och tankefigurer och dessa frågor är värda att debattera eftersom de inte existerar i ett vakuum, utan påverkar och griper in i andra sätt att klassificera, begripa och förändra verkligheten.
