Skammen har fått en politisk funktion

Vänstern måste återigen bryta skamstämpeln

Skam. Flygskam. Laxskam. Köttskam. Ordet hörs allt ­oftare: den och den borde skämmas.

Häromveckan var det DN:s ledarsida som ansåg att ­läkare ska skämmas över hur kvinnor behandlas i vården. Det var en av mina favoritskribenter som stod för den skamsalvan, så jag blev lite förvånad. Det är som om ­läkarna saknar struktur eller kontext. Ingen av dem hade gjort något direkt fel eller olagligt, och ändå skulle de skämmas.

Skambegreppet är ett exempel på vår tids moraliska renhetsiver och behov av att uppfostra och fördöma.

Skam är en av grundkänslorna som alla däggdjur har. Om skuld är att man vill gå undan för att man gjort nåt fel, så är skam att man vill gå undan för att man är fel, man ifråga­sätter hela sin existens. Allt fler undersökningar av ungas ohälsa ringar in just det här; man jämför sig med andra och känner skam över att man inte är lika lyckad. Det är samma sak med ojämlikheten; medelklassen ­jämför sig med dem som har det ännu bättre och skäms över att de inte kan konsumera lika mycket.


Många som känner skam har inte gjort något fel. Vanligt är att skam är ett slags hejdad affekt; man tror att man ska vara med om något roligt, och så kommer det av sig – en kärlek eller en lägenhet som det visar sig att man inte har råd med. Man har tagit sig vatten över huvudet och förlorat.

Skam är den enda känsla som inte fyller någon funktion. Skuld måste man känna för att kunna bygga ett samhälle ihop, men skam betyder att man ska gå ifrån sin grupp ­eller sitt samhälle och det gör vi ju ändå inte. Skammen gör oss ensamma.

I en känslomässigt uppskruvad tid fyller skam en politisk funktion. Under medeltiden opererade man genom fruktan. I dag är det via skam. Det är alltid majoriteten eller den som äger parnassens privilegier som har tolknings­företrädet och bestämmer över vem som ska skämmas.


Många frigörelsekamper handlar om att bryta skammen; man ska vara stolt och inte skämmas över att man är svart, man ska vara pride över att älska nån av samma kön. Hela arbetarlitteraturen handlar om att ­bryta skammen över att vara fattig och obildad. De som nu skamstämplar politiker som saknar universitetsexamen tycks för egen del helt sakna historiska kunskaper.

Arbetarrörelsen och vänstern lyckades en gång att häva skamstämpeln över att tillhöra den arbetande klassen. Den uppgiften ligger återigen framför arbetar­rörelsen. Vänstern kan aldrig växa så länge man bara talar för någon annans behov. Det är de lågavlönade och lågutbildade som själva måste bryta skammen och med stolthet säga att man fan behöver något.

Det är exakt det här som Gula västarna lyckas med. De sätter på sig ett plagg som den förment ­kreativa klassen aldrig skulle klä sig i och säger: Här är vi, människor precis som ni.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.