Judehatet möts med tystnad – igen

80 år sedan kristallnatten: Torsten Kälvemark om Sveriges svek och dagens antisemitism

Minnesstund utanför synagogan i Pittsburgh där elva personer mördades 27 oktober 2018.

Man kan för sitt inre nästan höra dånet och klirret av krossade skyltfönster när man läser de samtida reportagen från Kristallnatten i Tyskland den 9–10 november 1938.

Det är nu åttio år sedan de svenska tidningarnas korrespondenter skickade sina upprörda rapporter från ett gammalt kulturland där pöbelvälde och rasideologi tagit makten och där det regerande partiet steg för steg förverkligade sitt program. Efter en förvirrad judisk ynglings attentat mot en tysk diplomat i Paris gav regimen klartecknet för noggrant förberedda massaktioner, allt under polisens tysta överinseende.

Göteborgs-Posten skrev på sin förstasida: ”Fruktansvärda excesser mot Tysklands judar. Synagogor och andra byggnader brännas, butikerna spolieras.”

Social-Demokratens korrespondent rapporterade: ”Vilda judepogromer över hela Tyskland. Münchens judar jagas som djur”. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning sammanfattade: ”Rashatet firar orgier över hela Tyska riket.”


Den som vill läsa om svenska pressreaktioner på de händelser som också kallas ”Novemberpogromen” kan gå till en liten skrift av Göran Leth som Forum för levande historia gav ut redan 2005 (den finns på nätet). Där återges de viktigaste dagstidningarnas skildringar och kommentarer efter katastrofen.

Skriften har fått en underrubrik: ”Konstruktionen av en likgiltighet”. Den speglar det som sammanfattas inne i texten: ”Svenska tidningars reaktion på Kristallnatten var inte den enhälliga protest som rubrikerna först kan ge intryck av. Mellan raderna och med tiden skedde en anpassning till den nazistiska antisemitismens radikalisering.”


Anpassning och bortförklaringar fanns i och för sig med från första stund. Leths skrift nämner den inte, men en stort uppslagen artikel av kulturgiganten Fredrik Böök i Svenska Dagbladet (13 nov 1938) är lika anmärkningsvärd som upprörande. Hans budskap var rakt och enkelt: ”Judarna måste lämna Tyskland för sin egen skull, för tyskarnas skull och för hela mänsklighetens skull.” 

Tankegången påminner om skolgårdsbråkens logik: Det är den mobbade som får ta konsekvenserna, inte mobbaren. Han utvecklar sin syn i artikeln: ”Den olycksaliga judefrågan, de olika europeiska nationernas olika inställning till detta problem håller på att förgifta själva den luft vi andas. Den underhåller fientligheter, skärper missförstånd, ökar den nervösa spänningen. Explosionsrisken stegras av judarnas närvaro i Tyskland.”

Enligt Böök fanns det bara en slutsats att dra: Att man måste organisera judarnas utvandring ur Tyskland till ett nytt bosättningsområde, där de som ett samlat folk skulle kunna föra ett självständigt liv. Och då tänkte han inte på Palestina där det redan fanns spänningar. Det var kolonialmakterna England och Frankrike som främst måste hitta ett lämpligt område någonstans i världen. 

Men ett villkor gällde enligt professor Böök för judarnas nya exodus: ”De få inte splittras i ny förskingring, dit de släpa med sig antisemitismens smittstoff.”


Det var tydligen judarna som var grunden för sin egen olycka. Så kan man alltså skriva när man är förblindad av sin kärlek till en stormakt. Det fanns också andra som var inne på liknande tankegångar.

Den skånska rasismens dåtida huvudorgan, Skånska Dagbladet, betonade i en ledare att den yttersta orsaken till de iråkade svårigheterna nog låg hos judarna själva. Det är den judiska lagen och religionen som enligt tidningen särpräglar judarna och gör att de aldrig kan uppblandas med eller helt sammansmälta med andra folk.

Så där kunde det låta. 


Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

Men även om xenofobin i dag breddats till nya grupper finns antisemitismen kvar. Det tidiga 1900-talets rasideologi har kanske dött ut men judeföraktarna kan hitta nya orsaker. Ibland kan de vara diffusa, som vid attentatet i Pittsburgh nyligen. Ibland kan de, som i svenska stadsdelar och franska förorter, vara politiska med fokus på Israels ockupation. 

Andra gånger kan judarna enligt gammalt känt mönster stämplas som ”kosmopoliter”. Det är ju den undertonen som finns i Viktor Orbáns kampanj mot -George Soros, anklagad för att främja en invandring som ska utplåna den kristna europeiska kulturen.


Inte minst går dagens antisemitism hand i hand med en nyväckt nationalism och historierevisionism i Öst- och Centraleuropa, ibland i statlig regi. Längst i det avseendet har Ukraina gått och World jewish congress noterade nyligen att fler antisemitiska händelser under 2017 inträffat i Ukraina än i alla andra gamla Sovjetrepubliker tillsammans.

Problemet med de antisemitiska yttringarna i framför allt västra Ukraina är att ingen i västvärlden riktigt vill ta tag i saken eftersom landets östra del är utsatt för ryska krigshandlingar. Därför kom det faktiskt som en överraskning när 57 ledamöter av den amerikanska kongressen i ett brev under våren offentligt lät uttrycka sin oro för ”Holocaust distortion” i Ukraina men också i Polen.

Att protestera mot antisemitism kan nämligen vara politiskt känsligt, särskilt om det gäller länder som man vill ha vänskapliga förbindelser med. 


För att återvända till 1938: När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”. Tyvärr har antisemiter historien igenom sällan visat motsvarande prov på måtta och behärskning. Det är ett dystert konstaterande inför åttioårsminnet av det krossade glasets natt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.