Samma gamla gäng
Petter Larsson läser ny forskning om vem som går i prideparaden
Ung, välutbildad medelklass med vänstersympatier.
Så ser de typiska deltagarna i Prideparaderna i Stockholm och Göteborg ut, liksom i paraderna i många andra europeiska länder.
Det är en central slutsats i en enkätstudie av sociologerna Abby Petersen, Mattias Wahlström och Magnus Wennerhag, så pinfärsk att den ännu inte har publicerats, där man frågat ut paraddeltagare i sex länder.
Ingen kan rimligen bli förvånad. Denna sociologiska grupp har dominerat de flesta politiska rörelser och manifestationer – med arbetarrörelsen som det stora undantaget – i Västeuropa sedan de nya sociala rörelsernas genombrott på 60-talet, så till den milda grad att många forskare har börjat kalla dem för ”the usual suspects”.
Men de tre sociologerna misstänkte att det kanske inte skulle stämma på Pride.
För det första är ju hbtq-personer så vitt vi vet lika vanliga i alla samhällsgrupper. Därför hade man kunnat tänka sig att en Prideparad i princip skulle kunna vara politiskt och socialt representativ för befolkningen.
För det andra har själva handlingen att demonstrera normaliserats snabbt de senaste årtiondena och blivit ett vanligt och tämligen okontroversiellt sätt att uttrycka sig politiskt. Parallellt finns en svag, men tydligen mätbar, tendens till att fler än de usual suspects börjat ge sig ut på gatorna. Det borde gälla också -Pride.
För det tredje tänkte man sig också, att det i länder som Sverige, Storbritannien och Nederländerna, som man klassar som de mest gay-vänliga med en positiv opinion och långtgående rättigheter och diskrimineringslagar, skulle vara ännu mer normaliserat att paradera. Deltagarna borde därför spegla befolkningen bättre än i länder som Italien, Tjeckien och Schweiz, som har en mer negativ opinion och/eller sämre rättigheter.
Men tji fick sociologerna. Ingenstans är Prideparaderna i närheten av att spegla befolkningen – tvärtom är skillnaderna stora.
Vänsterdominansen är massiv i nästan alla länder. Det är inget att förundras över, eftersom det i regel är vänsterns partier och organisationer som historiskt har slagits för hbtq-rättigheter.
Dominansen är faktiskt extra påtaglig i Sverige, där hela 85 procent av de tillfrågade uppger att de sympatiserar med Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Feministiskt Initiativ.
Undantaget är Tjeckien, där närmare 40 procent står till höger politiskt, betydligt fler än i befolkningen som helhet. Men det är på sätt och vis en synvilla. Höger har i det tjeckiska politiska sammanhanget kommit att betyda progressiv och modern, medan vänster står för en mer traditionell hållning.
Föga förvånande givet den starka vänsterdominansen tycks paraddeltagarna överlag mer politiskt aktiva än folk i allmänhet. Medan bara mellan tre och sju procent av befolkningen svarar att de deltagit i någon demonstration det senaste året, ligger motsvarande siffror bland de tillfrågade på mellan 33 och 87 procent. I topp ligger svenskar, italienare och schweizare, där åtta av tio eller ännu fler har demonstrerat.
Många har dessutom deltagit i ockupationer, blockader eller civila olydnadsaktioner. I Sverige har nästan var tionde gjort det, och i Italien nästan var fjärde. Det är så skyhögt över normalbefolkningen, att jag undrar om det kan stämma, eller om det är nåt vajsing med urvalet eller frågan?
Överrepresentationen av högutbildade är också mycket påtaglig.
I samtliga sex länder har över hälften av de tillfrågade en högre utbildning och överallt är det minst dubbelt så vanligt – i vissa tre eller fyra gånger så vanligt – att de har en universitetsutbildning än folk i allmänhet. I Sverige har till exempel över 70 procent av de tillfrågade en högre utbildning, jämfört med kring 32 procent av befolkningen.
Den höga utbildningsnivån går hand i hand med att studenter och personer med medelklassyrken dominerar. I Sverige, liksom i flera andra länder, går här en rätt skarp gräns mellan olika sektorer. De som jobbar med tekniska yrken är i regel underrepresenterade, medan de som jobbar i det som forskarna kallar sociokulturella yrken, till exempel lärare, läkare och socialarbetare, är kraftigt överpresenterade.
Forskarna sammanfattar: det är en jämförelsevis mycket politiskt resursstark grupp.
I fyra länder har man också ställt frågan om sexuell läggning. Sverige sticker här ut, med 41 procent heteropersoner i paraden, jämfört med knappt 30 procent i Polen och Nederländerna, och bara 15 procent i Storbritannien.
Den sociala sammansättningen ser i stort sett likadan ut både för de HBTQ-personer och för de heteropersoner som deltar i paraderna. Med ett viktigt undantag: av de heteropersoner som deltog i paraderna var över 70 procent kvinnor.
Förmodligen har det att göra med att det är fortfarande är mer socialt skambelagt för en heteroman att associeras med homosexualitet än för en kvinna.
Men forskarna lyfter också fram kvinnoförtrycket som en faktor. Den som själv uppfattar sig som förtryckt, har enligt denna tes lättare att identifiera och solidarisera sig med andra underordnade grupper.
Den verkar stämma rätt bra. Medan bara två procent av kvinnorna i Sverige anser att de tillhör en förtryckt grupp, är motsvarande siffra bland de heterokvinnor som deltar i paraden över 20 procent.
Själv tror jag just detta är en mer allmän sanning. Har man väl börjat se förtryck på ett område i samhället – klass, kön, etnicitet, till och med djurförtryck – är det också lättare att få syn på och uppröras över andra ojämlika strukturer.
Om inte begreppet hade varit så politiskt belastat med leninism hade jag velat använda ordet avantgarde om dem som deltar i Prideparaderna, en jämförelsevis mycket politiskt medveten och homogen grupp med ansenliga resurser, som bokstavligen går i spetsen för en rörelse.
Det är i grunden en styrka, närmast oundgänglig för den som har samhällsförändrande ambitioner.
Den mindre upplyftande sidan av saken är att Pride uppenbarligen hittills misslyckats med att mobilisera ens en bråkdel av sina potentiella sympatisörer: de äldre, de med kortare utbildning, -arbetare och de som står till höger, som i teorin skulle kunna fylla leden.
Forskarna poängterar just detta och får det att låta nästan som en anklagelse, en avsaknad av ”genuin demokratisering”.
Jag är inte övertygad. Visst kan man se det som ett problem om det finns strukturer inom rörelsen som förhindrar människor att delta. Men det är samtidigt svårt att se något självändamål med att en Prideparad nödvändigtvis ska spegla alla hbtq-personer.
Särskilt som the usual suspects över åren lyckats ganska bra med att främja rörelsens målsättningar.
