De som vinner på slapp debatt är givetvis SD
I praktiken är de ett parti som alla andra – det kallas parlamentarism
När befolkningens förtroende för olika myndigheter mäts brukar universiteten alltid hamna högt. Jag tror att det beror på att deras verksamhet till stor del befinner sig bortom medielogiken, vid sidan av det politiska spelet och utanför marknadens vinstkrav. Det är en position värd att slå vakt om.
För min del är detta det centrala problemet i debatten om uppropet mot Richard Jomshof.
Att Martin Aagård och Petter Larsson har en annan syn på universitetet än jag är ganska uppenbart. För dem är Jomshofs föreläsning en del i ”en global rörelse som hotar den liberala demokratin och dess idé om mänskliga rättigheter”, som Larsson formulerar det. Och så kan man kanske se det (även om jag själv skulle vilja komplicera i princip alla ingredienser i den beskrivningen), men varför är det i så fall så otänkbart att lyssna på en företrädare för den ”rörelsen”? Och är inte en Institution för journalistik, medier och kommunikation exakt rätt plats för det?
Men är det rätt beteckning på alla dessa uppskruvade utspel som vår postpolitiska tid är full av? Tvärsäkra ställningstaganden mot ditt och datt, alltid förvissade om sin egen moraliska förträfflighet
Larsson menar att protesterna är en variant av det ideal jag lyfte fram: att gräva där man står. Men är det rätt beteckning på alla dessa uppskruvade utspel som vår postpolitiska tid är full av? Tvärsäkra ställningstaganden mot ditt och datt, alltid förvissade om sin egen moraliska förträfflighet. Jag har en annan bild av vad det innebär att gräva. Och av att stå – protesterna i det här fallet kom ju överlag från folk som inte alls hade något med JMG att göra.
”Studenter har alltid varit ledande i alla protester överallt” skriver Aagård och hänvisar till Paris 1968. Visst, men tittar man på listan av undertecknare så består den av mest professorer, Senior Lecturers, Research Fellows, doktorander och så vidare. Ett uppror nedifrån? Mot etablissemanget? Verkligen?
Det finns alltså en klassdimension i detta som det kan vara värt att reflektera över, också i relation till den fråga jag ställde i min förra artikel: vems är universitetet? Det ligger mellan raderna i uppropet och de efterföljande artiklarna att undertecknarna behandlar det som ett rum som de bestämmer över.
Och så ska det på sätt och vis vara: det är specialistkompetensen som ska styra. Teologerna bestämmer över de teologiska institutionerna, medicinarna över de medicinska fakulteterna, och så vidare. Men när detta ”vi” och dess auktoritet inte längre konstitueras av en ämnesmässig kompetens, utan av uttryckliga partipolitiska antipatier, då blir det akademiska självstyret svårare att försvara.
Därav min mer strategiska oro: hur ska man, på en politisk nivå, i framtiden kunna försvara universitetens autonomi och en skattefinansierad forskning om man samtidigt kräver att rätt åsikter ska råda?
Fantiserar ni helt enkelt ihop en scen vars bäring på verkligheten det inte är så noga med?
Jag kan ana motståndarsidans svar: det handlar inte om partipolitik och åsikter, utan om mer grundläggande värden som mänskliga rättigheter och demokrati. Okej, men sådana begrepp bör man hantera varsamt. Anser man att någon bryter mot dem så får man allt se till att vara specifik, konkret och korrekt.
I det perspektivet är den fråga undertecknarna på DN debatt ställde intressant: vad händer när ”vissa studenters själva existens ifrågasätts av föreläsaren?” Ja, då bör föreläsaren givetvis polisanmälas, om ni frågar mig.
Men som frågan är ställd är den rätt försåtlig: syftar den på Jomshofs konkreta föreläsning? Eller fantiserar ni helt enkelt ihop en scen vars bäring på verkligheten det inte är så noga med?
Är det inte lite typiskt för hur SD brukar bemötas i den allmänna debatten?
De som vinner på den slappheten är givetvis SD. För vad man än tycker om saken så är de i praktiken visst ett parti som alla andra. Det kallas parlamentarism.