Litteraturen är underbar men den kan inte trolla
Det är inte en litterär kanon som behövs för att skapa samhörighet
Känner man sig mer svensk om man har läst Gösta Berlings saga? Får man en större förståelse för varför vårt land ser ut som det gör efter att ha tagit sig igenom Mobergs Utvandrar-svit?
Det är frågor som ligger i botten av den återkommande debatten om en litterär kanon. Senast var det Aida Hadžialić, påläggskalv inom S, som tog upp den, om än med den vidare benämningen ”kulturell kanon”.
Tidigare har KD:s Ebba Busch Thor luftat idén som ett led i att förbättra integrationen.
Jag förstår att ingen ser det som en universallösning men åh, vad jag önskar att det vore så enkelt. Att böcker som genom magi skulle skänka samhörighet. Men tyvärr, jag tror inte att litteratur funkar så.
Vi har just haft en debatt om hur lite unga läser över huvud taget. 2018 var det elva procent av 17-18-åringarna som läste regelbundet på fritiden. Givetvis ska skolan traggla läsning även med de ovilliga men att då underkänna Jag är Zlatan och i stället kräva Giftas är att bakbinda lärarkåren onödigt mycket. Förlusten av framtida läslust skulle vara betydligt större än vinsten av kulturell samhörighet, och alla som vurmar för läsning inser att det är ett mycket högt pris för den enskilda. Jag vet folk vars läslust låg i koma i flera år efter ett gymnasialt försök med Rydbergs Singoalla.
Att jag är emot en litterär kanon i skolan betyder inte att jag är emot bildning eller litteratur i allmänhet. Alla som går tolv år i svensk skola bör känna till Strindberg, Lagerlöf, Boye och Moberg, alla ska få läsa och diskutera litterära texter. Men även om alla får samma karta till bokskatten så kan skolan faktiskt lämna eleven vid vattenhålet. En del kommer att dyka i direkt, andra senare och några aldrig. Jag tycker att det är okej.
Om politiker vill få unga att känna mer kulturell samhörighet med Sverige kan de börja själva. Genom att sluta skära ner på skolan, något många kommuner i dag tvingas till. Genom att göra skolan mer jämlik. Genom att bevara de offentliga biblioteken – inte sälja ut och inte peta i bokinköp och program – och se till att alla elever får tillgång till bemannade skolbibliotek. Genom att värna public service och parera vita fläckar på mediekartan.
Om de sen känner starkt för den svenska litteraturen så kan de ju föregå med gott exempel: läs, referera till böcker, prata om vad de betytt. Några kommer säkert att bli intresserade.
