Prostatagubbarna är också värda riktig vård
Pappa fick nästan två år extra – tror ni att det var värt det?
Tårar av ilska och vemod föll på skogstorpets köksgolv. Pappa, sjukpensionerad mellanstadielärare från övre Norrland, hade just hört att det faktiskt fanns ett sätt att bromsa cancern. Men inte för honom. Behandlingen kostade massor av pengar och gavs som närmast i Finland. Den svenska vården visste att den fungerade, men ville inte betala för att förlänga livet för prostatagubbar som honom. Så min far förberedde sig på att dö.
Vården ska enligt lag vara lika för alla oberoende av ”begåvning, social ställning, inkomst, ålder, etc”. Beslut inom sjukvården ska följa ”människovärdesprincipen”, men i verklighetens ljus blir detta ett cyniskt skämt. Har du pengar kan du köpa avsevärt bättre och snabbare vård i Sverige eller utlandet. Vårdkvalitén avgörs dessutom av var du bor – skillnaderna mellan regionerna är stora.
De som arbetar inom vården vet såklart detta; i en brännande text i tidskriften Parabol blixtbelyser läkaren Cecilia Verdinelli det totala förfallet. Hon menar att vården inte kan ”uppfylla lagens löfte till medborgarna om vård på lika villkor och efter behov”. En del patienter och/eller anhöriga orkar och kan prata för sig. De har tagit reda på vad som är den bästa behandlingen, de kräver och får den. Andra sitter lydigt med mössan i hand eller för sjuka för att orka höja rösten – de får den inte. Sjukdomen tillåts växa i patientens kropp. Folk plågas helt i onödan och dör i förtid. Kostnadseffektiviteten styr över människovärdet.
I DN skriver Hanne Kjöller att staten inte ska lätta på lädret och förlänga Alzheimerpatienters liv. I en text full av (medvetna?) feltolkningar av forskning och studier, kommer hon till slutsatsen att priset för den bevisat bättre medicinen är för högt. ”Hur ska pengarna räcka?”, utbrister hon. Som om ”pengarna” vore en orubblig konstant. LO:s ordförande Susanna Gideonsson föreslog nyligen att skatten på bankernas miljardvinster kunde höjas från de uppseendeväckande låga nivåer de är på i dag. Ett förslag med bred förankring i väljarbasen som skulle kunna hjälpa det offentliga att matcha privatvårdens möjligheter. Men Kjöller är inte ensam om oviljan att ge modern och jämlik vård till alla.
Detta medvetna itusågande av samhället, den metodiska utarmningen av offentlig sektor – vi ser den överallt
Häromdagen togs ett livsavgörande beslut för landets alla nuvarande och framtida prostatagubbar. Preparatet Pluvicto stod för godkännande och införande i svensk cancervård. Pluvicto är samma typ av preparat som Finland har, det använder en radioaktiv isotop som gör cancerbehandlingen målsökande. Den svenska utredaren på Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket TLV håller med om resultaten i den internationella fas 3-studie som gjorts: metoden fungerar och gör livet längre jämfört med de gamla vanliga cellgiftsbehandlingarna. Men kostnaden för preparatet avskräcker utredaren som avstyrker. Multiplicerat med alla patienter blir det såklart många miljoner. Ett pris på liv staten inte vill betala för de som ändå snart ska dö.
”Rådet för nya terapier” – också kallat ”NT-rådet” – stoppar således den nya behandlingen. Precis som de av kostnadsskäl tidigare stoppat medicin för exempelvis muskelatrofi. Rådet består av – ni gissade det – representanter från regionernas sjukvårdsapparat. De som alltså ska betala för nya mediciner och metoder. Inte de inom regionerna som behandlar prostatagubbar varje dag eller är ledande experter på onkologi. Rådet består av byråkrater i läkarrock. I klartext lyder deras beslut: Prostatagubbarna får nöja sig med den livslängd de får. Ja, såvida de inte kan betala för sig – de som har råd kan ju kunna fortsätta åka till Finland och förlänga livet.
Det är väl som Arne Anka säger: ”Alla dessa krig talar om oss själva.” Jag är såklart jävig och får passa på att be Horace Engdahl och hans yngre akolyter om ursäkt för det självbiografiska anslaget. Men pappa och hans olycksbröder är inte huvudpoängen; det var såklart inte deras öde som fick mig att skriva detta samt en hel bok om skiten.
Detta medvetna itusågande av samhället, den metodiska utarmningen av offentlig sektor – vi ser den överallt. I vården, skolan, äldrevården. Ja, självklart är våra resurser ändliga, och politik är att prioritera. Men politik är också, eller var åtminstone en gång, att vilja. Att som makthavare låta överlevnad bli en ren plånboksfråga är ett säkert recept på politikerförakt. Att i stället erbjuda internationellt sett bästa behandling för alla, skulle inte enbart vara en investering i prostatagubbar eller Alzheimerpatienter. Det skulle vara en värdefull, enande signal om vilka vi är i det här landet. Att människovärdet aldrig har ett för högt pris. Det borde vara den starkast lysande ledstjärnan för vårt samhälle, och dessutom ett lättkommunicerat politiskt reformpaket med brett anslag.
Jag kunde ju inte låta pappa dö där i sitt gamla kök, så jag slog sönder alla spargrisar, sålde av grejer och betalade den där finska behandlingen till honom. Han protesterade, bland annat av ideologiska skäl (”Mattias, he e ju PRIVAT!”), men till slut fick jag in honom på Finlandsfärjan. Han fick den målsökande medicin staten inte ville kosta på honom. En modern röntgen som inte ens finns i hans hemregion visade att cancern tvingats till nästintill total reträtt. Vi firade i Helsingfors: husman med snaps på Sea Horse och hans första besök på karaokebar. Jag sjöng ”My generation”. Han fick nästan två år extra.
Var det värt det? Vad tror ni?
