Sanning och konsekvens

Åsa Linderborg om den norska ”sannhetslitteraturen” – och debatten om vad man egentligen får skriva

Geir Gulliksen, Vigdis Hjort och Linn Ullmann har alla skrivit romaner som väcker frågor om samspelet mellan dikt och verklighet.

DEBATT. Fyra vuxna barn, två gamla föräldrar och ett älskat sommarviste som enligt testamentet ska tillfalla de två yngsta döttrarna.

Handlingen i Vigdis Hjorths roman Arv og miljø är lika enkel som en arvstvist kan vara snårig och sårig. Huvudpersonen, den förfördelade äldsta dottern, menar att testamentet är föräldrarnas straff för att hon konfronterat dem om pappans sexuella övergrepp i barndomen.

Arv og miljø slog ner som en bomb i Norge när den kom i höstas, eftersom Hjorth själv har en arvstvist i bagaget. Är inte boken i själva verket en hämndakt förklädd till skönlitteratur, mot människor som inte kan försvara sig? Hjorth brukar ju skriva om sig själv, hon har ju till exempel skrivit om sin egen rattfylla med påföljande fängelsedom, så då är väl det här också sant?

Får man verkligen skriva vad som helst om andra människor? Vilka etiska och moraliska krav kan man ställa på en författare?

Debatten fick ytterligare ved på brasan av efterspelet kring Geir Gulliksens roman Berättelse om ett äktenskap.

I en artikel i Aftenposten (19 okt) skrev Gulliksens exhustru Marianne Bang Hansen att skilsmässoeposet handlar om henne. Det kan inte, menade hon, vara upp till författaren att sätta de etiska gränserna för litteratur som handlar om deras närmaste. Själv arbetar Bang Hansen som psykolog och vill ha liknande sekretess i litteraturen som sjukvården har kring klienter och patienter.

Som alla andra kritiker satte jag kaffet i vrångstrupen när jag läste Bang Hansens utspel. Inte för att det bryter mot alla tabun att träda fram på det sättet, hur kränkt man än anser sig ha blivit. Utan för att förslaget att man inte ska få skriva om människor så att de känner igen sig, är så dumt så det svartnar för ögonen. Ett större yxhugg mot den konstnärliga friheten är svårt att tänka sig. Ska en domstol avgöra graden av fiktion?

Ändå drabbades jag av Bang Hansens vittnesmål om utsatthet. Tre veckor innan hade jag hyllat romanen här i Aftonbladet Kultur, i en rätt misslyckad text eftersom jag inte lyckades fånga den förment jämställda manliga huvudpersonens störda kontrollbehov. Jag skrev att jag inte tycker om kvinnan i romanen. Och nu kliver Marianne Bang Hansen fram och säger, att den där boken handlar om henne.

Jag har ju ingen aning om det hon påstår är sant, och för mig är kvinnan i boken hur som helst ”bara” en romankaraktär. Men när Bang Hansen stirrade mot mig i Aftenposten rekapitulerade min hjärna boken med ljusets hastighet, att det extremt manipulativa berättarjaget har levt i ett äktenskap som helt existerat på mannens villkor. Och det gör ju litteraturen också, på gott och ont lever den på författarens villkor.

Geir Gulliksen replikerade direkt att boken inte alls handlade om exkonan, och något annat svar var inte heller att vänta. Men när det gäller genren ”sannhetslitteratur”, som man kallar den i Norge, sitter Gulliksen på två stolar. Han är nämligen Karl-Ove Knausgårds norska förläggare och har i den rollen försvarat litteratur som eventuellt skadar andra människor. Men som författare vägrar han ta samma principdiskussion. Det kan tyckas fegt, men som författare är det hans privilegium att välja hur han vill prata om sin egen litteratur.

Vigdis Hjorth intervjuades om Arv og miljø på Litteraturhuset i Oslo av Toril Moi, professor i litteratur vid Duke University. Som första fråga ställde Moi: ”Vad i den här boken är sant?”

Det gick ett sus genom publiken, Moi gick pang på det som alla undrade över. Handlar det här om hennes syskon, har hennes pappa utsatt henne för incest?

Vigdis Hjorth svarade som alla författare skulle ha gjort, att om det här handlade om henne, så hade hon inte döpt huvudpersonen till Bergljot.

Toril Mois schacköppning var skön eftersom hon vägrade tassa som katten kring het gröt, men jag tror inte att det hade varit möjligt att ställa samma fråga i Sverige. Det tisslades om sanningsanspråken i Ebba Witt-Brattströms diktroman Århundradets kärlekskrig, men det blev så snaskigt att vi avstod. Och visst blev det rubriker kring filmregissören bakom Hugo Rask, men jag tror vi var ganska många som ställde oss frågande om den informationen hade allmänintresse.

LÄS OCKSÅ Recension av Århundradets kärlekskrig av Ebba
Witt-Brattström

Här är vi så vana vid den här genren att vi slutat diskutera dess moraliska implikationer, vi behandlar den bara som litteratur. Vi har haft vår Strindberg, därefter arbetarlitteraturen, sen den självutlämnande kvinnolitteraturen och efter det kom buller i bas Carina Rydberg och Maja Lundgren med flera.

Utan att göra anspråk på att vara alltför insatt i norsk litteraturhistoria vågar jag nog ändå påstå att Norge har en lite annan tradition. Ibsen skrev aldrig om sig själv på samma sätt som Strindberg. Agnar Mykle gjorde visserligen skandal med Sången om den röda rubinen eftersom bergensare kände sig utpekade i den erotiska romanen.

Det finns fler exempel, men när Knausgård kom med första delen av Min kamp förvånades jag lite över de norska reaktionerna. Inte för att man vrålade av lycka över att Norge visat sig ha ytterligare en enastående författare – norsk prosa står urstark sen länge – utan för att kultursidorna funderade över om man alls får skriva så privat.

Den debatten tror jag vi för stunden är klara med i Sverige, men samtidigt kan man ju aldrig lägga frågan till handlingarna. Den moraliska konflikten är alltför stor och kommer för evigt vara olöslig.

Den norska turbulensen har roligt nog nått även svenska kultursidor, det händer sällan. Det har lite här och var småsipprat vältänkta texter om ”sannhetslitteraturen”. Jag har dragit mig för att skriva något eftersom jag själv trasslar med sådan prosa, men den norska hösten ringar in alltför allvarliga frågor. 

Likt framlidne Stig Sæterbakken menar jag att litteraturens uppgift är att skildra den stygga, fula verkligheten eftersom sådan konst kan lära oss något om livets realiteter. Samtidigt blir jag illa till mods när det kommer böcker som mer eller mindre osminkat handlar om människor som jag känner och tycker om. Och detta kan jag medge trots att jag själv skrivit en bok som går hårt åt människor som jag älskar.

Författare, som jag, brukar försvara oss med att ”vissa historier måste bara ut, kosta vad det kosta vill”. Men det är ju sällan helt sant. Allt man varit med om behöver inte skrivas ner för publik, man väljer vad man vill berätta. Drivkraften är kanske till viss del terapeutisk, och hos de flesta finns också viljan att se vad språket kan göra med de erfarenheter man bär på. Men en lika stor drivkraft är ren och skär egoism.

Kritiker, som jag, brukar ursäkta litteratur som riskerar skada andra människor med brasklappen, att ”bara det är tillräckligt bra så är allt tillåtet”. Men det är ju lätt att säga för den som själv aldrig riskerar att bli omskriven mot sin vilja. Man kan inte begära av den som känner författaren att skilja mellan litteratur och verklighet. Särskilt inte om läsarna undrar hur saker och ting egentligen förhåller sig. Som med Linn Ullmanns De oroliga, för att ta ytterligare ett norskt exempel. En läsare kan inte tänka bort att den närmast aggressivt tecknade mamman i romanen handlar om Liv Ullmann.

LÄS OCKSÅ Recension av De oroliga av Linn
Ullmann

Karl-Ove Knausgård menar i en längre essä i Klassekampen (3 dec) att litteraturens uppgift är att vara sann. Sann utan citattecken. Han är inte ute efter den verklighet som går att mäta eller väga, utan vårt förhållande till verkligheten, vad vi ser och förstår av den. ”Vem är jag?” är ingen fråga som går att besvara rationellt, men kanske går den att förhandla fram i litteraturen eftersom känslor kan vara lika sanna som fakta.

Men litteratur som handlar om livet är just en förhandling. En text som inte har någon sorts slöja mellan författaren och verkligheten går inte att läsa. Är läsupplevelsen tillräckligt stark – Knausgård exemplifierar med Lila i Elena Ferrantes Neapelsvit – kan läsaren själv rycka undan slöjan och säga: Så här är det att vara människa.

Det är så jag läser Arv og miljø. Jag struntar i hur mycket av det som Vigdis Hjorth skriver om baserar sig på verkligheten och om det är faktamässigt sant ens för henne. Känslorna hon har i sin palett är i alla fall det. I raseri – ett ofta omöjligt temperament i en skapandeprocess – skriver hon fram en fullständigt behärskad berättelse om hur primitiva vi kan bli när familjehemligheter och arv står på spel.

Det är bara litteraturen, aldrig vetenskapen, som kan fånga vad en människa och det mänskliga egentligen är.

Hjorth är skamligt nog helt okänd i Sverige, men Arv og miljø kommer på svenska nästa år. Jag hoppas så snart som möjligt, för har man läst boken vill man prata med andra om vad livet gör med moralen, moralen med litteraturen och litteraturen med verkligheten.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.