Provokatörerna har hittat hem i extremhögern
Martin Aagård svarar om konstprovokationer då och nu
”Slapp vänsterkritik.”
Jojo. Så bemöts Aftonbladetskribenter alltid i Expressen lite oavsett vad man skriver. Det spelar ingen roll om jag konstaterar att jag blir blöt när det regnar. Kom inte och pracka på oss någon förbannad identitetspolitisk klimatalarmism.
Den här gången är det Nils Forsberg (29 okt) som menar att jag idiotförklarar alla som saknar rätt ideologisk överbyggnad eftersom jag tycker att Anders Sunna borde få måla som Dick Bengtsson om han vill. En stark slutsats med tanke på att debattinlägget i övrigt handlar om att sakna proportioner.
Men visst, jag har egentligen inget emot att kallas för slapp dogmatiker. Jag är världens slappaste dogmatiker.
Och därmed kunde detta konstteoretiska seminarium anses vara avslutat.
Men lyssna nu, för i det här finns faktiskt en historia om konstprovokationer som går Forsberg helt förbi.
Den gammeldags punkighet som Forsberg är så förtjust i, den han saknar i årets Modernautställning och som var så uppfriskande för några år sen, har tyvärr förlorat sin udd.
Det fördes länge en strid mot ”det politiskt korrekta” på symboliska arenor inom konsten, musiken och litteraturen. Vilket var bra. Men det senaste decenniet har detta symboliska krig beslagtagits (jag undviker ordet ”approprieriats”, livrädd för att framstå som pk) av inga mindre än extremhögern.
Många av Dorinel Marcs själsfränder (inte han själv) har gått från att vilja rasera allt till att landa i en nyfunnen auktoritetstro. En tro på att alla Bolsonaros, Brexits och Trumps kanske inte är vad världen behöver men att de punkterar politiska lögner och ”rör om i grytan”. Lockelsen för en provokatör är så klart enorm.
Exemplen finns över hela västvärlden. Från Johnny Rotten till Eduard Limonov. I Sverige är Dan Park ett paradexempel på vandringen från ideologilös gatuprovokatör till organiserad fascist. Lars Vilks är en annan gammal anarko-konstnär som snubblat in i den välkomnande nationalkonservativa famn som desperat behöver yttrandefrihetsmartyrer.
De gamla provokationerna av åttiotalstyp har inte förändrats, men världen har onekligen gjort det. Den som i dag vill utmana samhällselitens konformism måste hitta andra vägar än att vifta med hakkors och förvånat himla med ögonen när någon kommer med minsta invändning.
När jag tittar på Sunnas konst ser jag absolut den brist för proportioner som kännetecknar all bra punk. Snuthat, uppmärksamhetstörst och ett förakt för ”systemet” som gränsar till rättshaverism.
Men där finns också en personlig berättelse och en kamp för rättvisa som gör att provokationen inte blir ytterligare en althöger-tråd på Flashback eller en podcast med stå upp-komiker som vill vara farliga. Framförallt är det så långt man kan komma från den uppfostrande hjärntvätt som Forsberg och alla andra pk-poliser är så rädda för.
