Förbudet skulle göra nazisterna mindre synliga
Petter Larsson ser fördelar med ett förbud mot rasistiska organisationer
Jag är försiktigt positiv till regeringens förslag om att förbjuda rasistiska organisationer. Inte för att jag inbillar mig att det skulle göra att den nazistiska rörelsen försvinner. Förbud kan ju kringgås med nya namn och nya organisationer i en evig katt-och-råtta-jakt. Dessutom finns, som Åsa Linderborg (Aftonbladet 15 juli) påpekat, risken att ett förbud driver delar av rörelsen till underjordisk väpnad kamp, vilket jag ser som den riktigt stora faran. Det är inte helt ovanligt att organisationer radikaliseras när de blir trängda och att de då tar till vapen. Det visar forskarna Eitan Y. Alimi, Chares Demetriou och Lorenzo Bosis i boken The dynamics of radicalization (Oxford university press, 2015.)
Däremot skulle ett förbud, rätt utformat, kraftigt beskära nazisterna möjligheter att bygga bestående strukturer och verka i offentligheten. De skulle inte enkelt kunna demonstrera, hålla torgmöten, bjuda in sig till skolorna eller ställa upp i val, och de skulle förmodligen få problem med att rekrytera. Att deras verksamhet på så vis kan försvåras påtagligt är skälet till min preliminärt positiva inställning. Detta synsätt är jag av de senaste dagarnas kommentarer nästan ensam om i offentligheten.
Att det finns ett stort ryggmärgsmotstånd och kloka invändningar mot ett organisationsförbud är både bra och begripligt. Man ska vara misstänksam när staten vill inskränka medborgarnas rättigheter. Men en del av kritiken beror
uppenbarligen på att det råder missförstånd om vad som faktiskt föreslås. Regeringen har ju varit sällsynt fåordig och inte förklarat sin idé närmare.
Eftersom det vore olyckligt om en sådan här fråga, som rör ett av demokratins fundament, organisationsrätten, diskuterades på felaktiga premisser finns därför skäl att reda ut några viktiga punkter.
- Det handlar inte om ett åsiktsförbud, vilket bland andra Tobias Billström (DN 13 juli), Ivar Arpi (Studio ett 12 juli) och Aron Lund (Expressen 17 juli) fått för sig. Regeringen vill använda den paragraf i Regeringsformen (Kap. 2, § 24) som gör det möjligt att begränsa föreningsfriheten för sammanslutningar vilkas verksamhet ”innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”.
Det bärande ordet här är alltså förföljelse. Utbildningsminister Gustav Fridolin har rent av använt tautologin ”aktiv förföljelse” (TT 13 juli).
Vad förföljelse betyder är oklart (räcker det till exempel med yttranden?) men att det rör sig om handlingar, inte enbart åsikter, står klart. En organisation som visserligen är rasistisk, men som inte bedriver förföljelse undgår alltså förbud.
Denna öppning i Regeringsformen är för övrigt inte, som Aron Lund fått för sig, något nytt påfund från 2010. Det året flyttades förvisso paragrafen från ett ställe i lagen till ett annat i samband med att man gjorde en rad liknande revisioner, men innebörden har varit densamma sedan paragrafen infördes 1977.
- Regeringens förslag är alltså strikt begränsat till rasistiska sammanslutningar och därmed helt väsensskilt från Moderaternas, Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas alternativ att förbjuda ”våldsbejakande” organisationer. Den samlade högerns förslag syftar till att kriminalisera också islamistiska organisationer och vänstergrupper. Det skulle kräva en grundlagsändring. Här är det befogat att tala om ett sluttande plan, där föreningsfriheten kan inskränkas steg för steg för den ena eller andra misshagliga gruppen.
Men den kritiken träffar alltså inte regeringens idé. Föreningsfriheten blir, för andra än rasistiska grupper, inte mer hotad av regeringens förslag än vad den alltid är. Hotet ligger, precis som nu, en grundlagsändring bort.
- Som alternativ till ett organisationsförbud vill slutligen många bättre använda eller rent av skärpa de bestämmelser som redan finns för att kunna hindra nazistiska möten och demonstrationer.
Ställ nazisterna på en leråker, vägra dem demonstrationstillstånd, upplös deras demonstrationer vid minsta olagliga slagord eller småbråk, heter det bland annat.
Risken är att sådana åtgärder faktiskt blir MER ingripande i demonstrationsfriheten och öppnar för ett större polisiärt godtycke, än regeringens snäva organisationsförbud, eftersom de naturligtvis skulle komma att tillämpas även när andra politiska grupper demonstrerar.
