Blågula hejaklacken fick tyska hatet att koka

René Wiese om förra gången Sverige slog Tyskland i Fotbolls-VM – diplomatisk kris, kravaller och spelstopp

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2018-06-23

AVSPARK 20:00

Den 10 juli 1958 råder en spänd stämning på den västtyska ambassaden i Stockholm. Fotbolls-VM, där värdlandet Sverige överraskande gått till final, är sedan två veckor tillbaka historia, men i Sverige har det höga tonläget efter semifinalen mot Västtyskland fortfarande inte lagt sig. 

Den tyska ambassaden har därför, enligt ett senare offentliggjort hemligt protokoll från tyska utrikesdepartementet, bestämt sig för att bjuda in de ledande sportredaktionerna i Sverige till ”ett informellt samtal om händelserna” för att ”bemöta de missförstånd som uppstått i Sverige och Tyskland i samband med VM”. Cocktailpartyt är ett av flera försök att lugna känslorna, som enligt förskräckta tyska ambassadtjänstemän till och med kan hota de diplomatiska förbindelserna länderna emellan.

De utländska spelarna och besökarna fick möta något de aldrig tidigare sett: hejarklacksledare


Bakgrunden till konflikten är semifinalmatchen mellan Västtyskland och Sverige. Efter att Sverige slagit ut tidigare VM-finalisten Ungern i gruppspelet och besegrat favoriten Sovjetunionen i kvartsfinal, väntade regerande världsmästarna Västtyskland i semifinalen. 

I sitt lyckade hemma-VM hade det svenska laget haft stor nytta av en lika entusiastisk som välorganiserad publik. I match efter match dånade och ekade slagorden; ”Heja Sverige, heja Sverige …” Laget närmast bars fram av ljudvågorna. Den sovjetiske tränaren Gavriil Katjalin sammanfattade uppgivet efter kvartsfinalen på Råsunda; ”Här skrek till och med stenarna mot oss!”  

De utländska spelarna och besökarna fick möta något de aldrig tidigare sett: hejarklacksledare. De märkliga figurerna, som av tyska tidningar snabbt döptes till Einpeitscher, sprang fram och tillbaka framför läktarna och organiserade det unisona brölet av ”Heja, heja”.


De regisserade, ständigt återkommande ramsorna, inte minst ”Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör”, väckte först stor förvåning. Västtyska sportmagasinet Kicker talade förtjust om sydländska scener. ”Inte i något annat land är masshänförelsen så välorganiserad som här”. Även östtyska Neue Fussball-Woche stämde in i hyllningskören. Under rubriken ”Gnistan som blev en eld” förklarade tidningen samspelet mellan publiken och spelarna.

Men den gemytliga rapporteringen kom snabbt att övergå till något som närmast liknade ett mediekrig när det visade sig att Västtyskland skulle möta Sverige i semifinal.

Anklagelserna om orättvis behandling spred sig som en löpeld


Flera svenska tidningar beskrev världsmästarna från VM 1954 som ett lag med alltför hårt och oärligt spel, något som kränkta tyska journalister noga återgav till sina läsare. 

När det internationella fotbollsförbundet Fifa, på svensk begäran, kort före semifinalen flyttade matchen från Stockholm till Göteborg passade de tyska medierna på att ge igen. Tonvikten i kritiken låg på den påstått skandalöst organiserade biljettförsäljningen. Tusentals tyska supportrar, på plats i Sverige, hade inte lyckats köpa biljetter. Anklagelserna om orättvis behandling spred sig som en löpeld. 

Expressen kontrade med att plocka fram nazistkortet

Det skulle bli än värre när tyska Bild-Zeitung besökte den nya tyska förläggningen, placerad flera mil söder om Göteborg, i det lilla skärgårdssamhället Gottskär med kala, vindpinade kobbar och klippor som enda grannar. ”De svenska värdarna har förvisat vårt lag”, rasade tidningen.


Expressen kontrade med att plocka fram nazistkortet, lika användbart som sårande så här bara lite mer än tio år efter krigsslutet. ”Nytt nazi-fynd” utropade tidningen med krigsfeta rubriker. 

Upprördheten i tyska medier saknade gränser. Den påstått dåliga, orättvisa behandlingen av tyskarna dominerade mediebilden. Och när Fifa utsåg ungraren István Zsolt till domare sågs detta av många tyskar som det slutgiltiga beviset på en sammansvärjning mellan värdlandet Sverige och Fifa. En domare från Ungern, från samma land som fått stryk av Västtyskland i finalen fyra år tidigare, det förstod ju alla att han var partisk. 


Semifinalen på Nya Ullevi den 24 juni 1958 var utsåld. Ett antal tyska fans hade trots allt, mot uppvisande av sina pass, lyckats köpa biljetter. Men de fick inte, som de var vana vid, sitta tillsammans utan placerades ut en och en, åtskilda från varandra på olika läktarsektioner.

Svenskarna hade däremot, som vanligt, laddat upp med hejarklacks-ledare, däribland den kände medeldistanslöparen Lennart Nilsson och skådespelaren Håkan Westergren. Den senare, iklädd keps, blå byxor och gul tröja, hoppade, studsade och sprang fram och tillbaka framför huvudläktaren, med en svensk flagga i vänster hand och en megafon i den högra vari han ständigt ropade: ”HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE!” 

Hejaklacksledaren och skådespelaren Håkan Westergren var gift med Inga Tidblad och far till Meg Westergren

Ljudnivån blev öronbedövande när publiken fyllde i. 

Framburna av oljudet satte svenskarna in ett hårt tryck mot tyskarna. De första tjugo minuterna dominerade hemmalaget fullständigt, men i sitt första anfall lyckades de regerande världsmästarna göra ledningsmålet. Men svenskarna replikerade snabbt. I den 32:a minuten kvitterade Nacka Skoglund.

De målade upp bilden av en internationell sammansvärjning mot Västtyskland


Den riktiga dramatiken infann sig i andra halvlek. 

Den tekniskt snabbe Kurre Hamrin fintade gång på gång bort sin tyske försvarare Erich Juskowiak. Till slut fick tysken nog. I den 58:e minuten sa han några väl valda ord till Hamrin. Domaren István Zsolt sprang snabbt fram. Och tog upp ett rött kort. Utvisning!

De tyska spelarna var utom sig. Publiken var i extas. I den 74:e minten försvagades tyskarna ytterligare när Fritz Walter tvingades utgå efter skada. Med nio spelare mot elva orkade tyskarna inte längre hålla emot. Efter mål av Gunnar Gren och Kurre Hamrin var matchen slut. 3–1. Sverige hade tagit sig till final.


Efter matchen sprack alla fördämningar i Västtyskland. Medierna var ursinniga. De målade upp bilden av en internationell sammansvärjning mot Västtyskland. Fokus hamnade på de svenska hejarklacksledarna. ”De svenska oväsenkonstruktörerna” provocerade publiken till ”hatiska utbrott mot tyskarna” förklarade tidning efter tidning. ”Ingen kan någonsin mer påstå att nordbor är kyliga och reserverade. Sådana applådåskor, burop och fullständiga utbrott av känslor och sinnesstämningar har jag knappt upplevt, inte ens bland sydamerikaner”, konstaterade Sportmagazin

Ett fåtal tidningar försökte dämpa tonläget. ”Förlusten berodde inte på heja-ropen, utan på utvisningen av Juskowiak”, hävdade exempelvis Süddeutsche Zeitung, men det var få som höll med. Till och med ledningen för det tyska fotbollsförbundet, DFB, var i upplösningstillstånd. Förbundsordföranden Peco Bauwens meddelade rasande efter slutsignalen att ett tyskt landslag, ”aldrig mer ska träda in på denna gräsmatta, eller någonsin spela mot Sverige igen”. 

Det tyska utrikesdepartementet registrerade flera utbrott av ”svenskfientlighet”


Trots ingripanden från den tyska ambassaden beslöt den tyska förbundsledningen att, som en kraftig markering, omedelbart åka hem – utan att ens delta på avslutningsmiddagen.

Några månader senare, i den officiella minnesboken om VM 1958, upprepade den tyska förbundsledningen anklagelsen att Sverige visat sig vara ovärdiga ett VM-arrangemang. Felet var – hejarklacks-ledarna. Genom att organisera de unisona, taktfasta ropen av slagord som -”Heja Sverige”, hade svenskarna visat att de ”missförstått att de inte var på hemmaplan, inte var allsmäktiga värdar, utan arrangörer av en internationell turnering”. 

Jubel på läktaren efter 3–1-segern

Det var ett argument som även Fifa höll med om. Till finalen beslöt man därför helt enkelt att förbjuda alla former av organiserade hejarop. Sverige fick möta Brasilien utan hjälp av de välregisserade jubelvågor som tidigare burit fram laget i turneringen. Kanske bidrog detta till att Sverige förlorade finalen med 5–2.

I Västtyskland svallade känslorna fortsatt högt. 

Det tyska utrikesdepartementet registrerade flera utbrott av ”svenskfientlighet”. I München utsattes svenska turister för glåpord och förolämpningar. I Aachen, där en internationell ryttartävling pågick, revs den svenska flaggan ner och i Kiel krävde upprörda tyskar att mackägare skulle sluta sälja bensin till svenska turister. 

Det ryktades till och med om att svenskregistrerade bilar brändes i Hamburg


I stadsdelen S:t Pauli i Hamburg blev en gäst så förbannad när han såg att en restaurang serverade den då populära maträtten Schweden-teller, en märklig blandning av dill, champinjoner, fläsk och forellfiléer, att han ursinnigt gav sig på matsedeln. Det ryktades till och med om att svenskregistrerade bilar brändes i Hamburg, något som också fick stor uppmärksamhet, även om det senare visade sig att uppgiften inte stämde.

Men den mentala ilskans eldar fortsatte att brinna.

Och det var nu tyska ambassaden i Stockholm beslöt sig för att agera brandsläckare. De publicerade flera pressreleaser, de bjöd på cocktailpartyn. Inför det stundande gymnastik-EM i Sverige i augusti 1958 anordnade ambassaden till och med ett rundabordssamtal mellan tyska och svenska journalister, allt för att gjuta olja på de upprörda känslorna.

Peco Bauwen hade menat allvar med sitt utspel att aldrig mer spela mot Sverige. Under hans tid som förbundsordförande möttes aldrig lagen igen


Men medan medierna i de båda länderna så sakta återgick till en mer anständig samtalston avtog inte ilskan hos den tyska förbundsledningen. Peco Bauwen hade menat allvar med sitt utspel att aldrig mer spela mot Sverige. Under hans tid som förbundsordförande möttes aldrig lagen igen. Konflikten mellan de båda fotbollsförbunden löstes först fem år senare med en symbolisk vänskapsmatch i Stockholm i november 1963.

Men då hade semifinalen 1958 sedan länge tagit plats i den tyska fotbollsmytologin som ”das Skandalspiel von Göteborg”, skandalmatchen i Göteborg.


RENÉ WIESE
Översättning och bearbetning: Gellert Tamas.

René Wiese är doktor i idrottsvetenskap och medverkar regelbundet i tidningar och tidskrifter som Tagesspiegel och 11Frunde.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln