En fri kvinna – det finaste man kan vara

Johanna Frändén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Var befinner sig feminismen – eller feminismerna – i Europa? Aftonbladet Kultur rapporterar från tre länder. Först ut: Frankrike.

I Annie Ernauxs vindlande generationsepos ”Åren” finns en passage som utspelar sig någonstans i slutet av 1960-talet. ”Fångna mellan Bardots frihet, pojkarnas raljeri om att det var osunt att vara oskuld, föräldrarnas och kyrkans föreskrifter hade man inget att välja på”, skriver hon. Det handlar om hur unga fransyskor slets mellan katolska familjeideal, den förestående sexuella frigörelsen, abortförbud och drömmen om p-piller från Tyskland.

Den här konflikten har fortfarande bäring på fransk feminism, eller om vi ska kalla det franska feminismer. I få europeiska länder är rösterna så disparata och konflikterna så högljudda inom kvinnorörelsen som i Frankrike. Ingenstans är generationsklyftan så djup.

2020 anmälde Elisabeth Badinter sin syn på Metoo-rörelsen i en lång text i tidningen Le journal du dimanche, och det var inte någon peppig läsning. ”Den här krigiska neofeminismen riskerar att vanhedra hela feminismens ärende, eller göra den omöjlig att lyssna till under lång tid. Alla kommer att förlora på detta, och framför allt kvinnorna.”

Badinter är kvinnohistoriker född 1944 och sin generations mest inflytelserika feministiska röst. Hon menar att nyanserna under Metoo fick ge vika för myten om en absolut (kvinnlig) renhet som blev dominerande. Män är dåliga, kvinnor är offer, punkt.

Det var en sorts slutreplik i en feministisk debatt som pågått i nästan tre år i Frankrike. Redan under våren 2018 blev en avgrundsdjup spricka tydlig. Det var då hundra kvinnor, däribland Catherine Deneuve, publicerade en text i Le Monde där man menade att det pågick en häxjakt som skulle leda till puritanism och ”hat mot män och mot sexualitet”.

Den franska Metoo-rörelsen hade dittills inte varit helt olik den svenska, om än något mer konfrontativ i tonen. Med den inhemska hashtaggen #balancetonporc, häng ut ditt svin, hade en rad kända män namngivits på sociala medier. Politiker, skådespelare och filmmakare fick lämna sina uppdrag, i vissa fall infinna sig i domstol, bli rentvådda eller dömda för sexuella övergrepp.

De hundras manifest slog vakt om ”mäns rätt att flörta klumpigt och insistera” som en vital del i den sexuella frigörelsen och lyfte bland annat den svenska samtyckeslagen som en absurd vilja att döda den samtida sexualiteten.

”Denna längtan att skicka ’svinen’ till slakt, som absolut inte hjälper kvinnor att bli självständiga, tjänar i själva verket den sexuella frihetens fiender, religiösa extremister, de värsta reaktionärerna och de som, i det godas namn och den viktorianska moral som hör dit, anser att kvinnor är ett annat väsen, ett slags barn med vuxenansikte, som kräver att bli skyddade.”

Catherine Deneuve, 80, blev ansiktet utåt för texten i Le Monde. Men den undertecknades också av bland andra konstvetaren Catherine Millet, 75, som beskrivit sina egna (om ett normativt begrepp tillåts) extrema sexuella erfarenheter i boken ”Catherine M:s sexuella liv”, samt av Frankrikes mest kända dominatrix, den nu 93-åriga författaren Catherine Robbe-Grillet, ömsint porträtterad i Lina Maria Mannheimers film ”Ceremonin” från 2014.

På andra sidan Metoo-deltat stod Adèle Haenel, 34, mest känd från filmen ”Porträtt av en kvinna i brand”, som vuxit upp inom den franska filmbranschen. I maj i år aviserade hon att hon lämnar den på grund av dess ”självgoda passivitet” kring sexuella övergrepp. 2019 berättade Haenel i en intervju om hur en namngiven regissör trakasserat henne sexuellt under flera år när de jobbat ihop. Regissören friades senare juridiskt, trots att flera vittnen från filminspelningen i fråga bekräftade hans övertramp mot den då tonåriga skådespelerskan.

2020 stormade Adèle Haenel ut från den franska Caesar-galan i en uppmärksammad scen när Roman Polanskis film ”En officer och en spion” prisades för bästa regi. Men tiden (och feminismen) hade redan kommit ikapp Polanski. Vare sig han själv eller någon av skådespelarna från filmen dök upp på galan, sedan ännu en kvinna, den sjätte i ordningen, samma höst anklagat honom för misshandel och våldtäkt på 1970-talet.

Frankrike har också tvingats till en uppgörelse med den förlåtande synen på pedofili de senaste åren. Först med Vanessa Springoras autofiktiva roman ”Samtycket” från 2020, en isande berättelse om en 14-årig flickas förhållande med en kulturman i femtioårsåldern. Sedan kom ”La familia grande” av Camille Kouchner, en uppväxtskildring där hon hänger ut sin styvfar, en berömd fransk statsvetare och tv-man, för att ha våldtagit hennes tvillingbror under tonåren. Båda historierna präglas av sveket från en vuxenvärld som vet och ser, men inte säger ifrån.

Samma år som Metoo-floden bröt ut valdes Emmanuel Macron till president för första gången. Det var på ett partiprogram där han dubbat jämställdhet till mandatperiodens viktigaste fråga, ett löfte han för övrigt förnyade när han valdes om 2022.

”Hela vårt samhälle är sjukt av sexism”, konstaterade en nyvald Macron i ett ovanligt radikalt tal hösten 2017.

Den franska feminismen har sedan Simone de Beauvoirs dagars kännetecknats av att vara både teoretiskt världsledande och något otillgänglig för de stora massorna. Det sista gäller inte längre. Emmanuel Macrons kampanjteam, med uppdrag att känna av gräsrötterna, märkte snabbt att jämställdhet var ett ämne som engagerar fransmännen i alla samhällsskikt.

Den sittande regeringens jämställdhetsprogram har riktat ett särskilt fokus på mäns våld mot kvinnor och att stänga igen det lönegap på 25 procent som skiljer könen åt i Frankrike. När en oberoende utredning nyligen utvärderade de första fem åren slog man fast att anslagen förvisso ökat, men att projekten som regeringen investerat i visat måttliga framsteg i förhållande till målbilden.

Det finns inget ”vi”, resonerade Simone de Beauvoir i inledningen av ”Det andra könet”. Hennes komplicerade förhållande till kvinnokollektivet förtjänar en egen text, men trots ambivalensen lämnade de Beauvoirs verksamhet också ytterst konkreta spår efter sig. 1971 publicerade hon ”De 343:s manifest” i veckotidningen Le nouvel observateur. I texten, som sedermera kom att gå under titeln ”De 343 slampornas manifest” efter en karikatyr i Charlie Hebdo, deklarerade de Beauvoir och 342 andra franska kvinnor att de, i likhet med en miljon fransyskor varje år, genomgått en illegal abort och att de nu krävde att förbudet skulle hävas i Frankrike. Artikeln blev en milstolpe i fransk feministisk historia och öppnade vägen för en legalisering av abort fyra år senare. Catherine Deneuve var en av undertecknarna.

När samma Deneuve kritiserades för att skydda sexistiska män i Le Monde-artikeln 2018, svarade hon några dagar senare med ett brev i tidningen Libération. ”Jag vill hälsa konservativa, rasister och traditionalister av alla sorter som funnit det strategiskt att stötta mig på slutet, att jag inte är dum. De har vare sig min tacksamhet eller min vänskap, tvärtom. Jag är en fri kvinna och kommer fortsätta vara det.”

En fri kvinna är bland de finaste epitet man kan ha i fransk offentlighet. Kanske är det därför franska feminister har så svårt att dra åt samma håll. I de yngre generationerna tycks det något lättare, där inte minst den feministiska aktivistgruppen Nous toutes som sätter ljuset på mäns våld mot kvinnor har blivit en aktör att räkna med.

Vid en lite generösare omläsning av De hundras manifest från 2018, några år efter jaktsäsongen på misshagliga röster, träder en delvis ny bild fram. Visst finns här partier som kan förväxlas med macho-apologi, en sorts internaliserad sexism om man så vill. Men snarare uttrycker undertecknarna oro för att terrängen man vann i och med den sexuella frigörelsen för femtio år sedan ska gå förlorad. Mer än något vänder man sig mot bilden av kvinnor som endimensionella och rakt igenom moraliskt goda varelser med precis samma erfarenheter:

”En kvinna kan, på samma dag, chefa över ett yrkeslag och njuta av att vara en mans sexuella objekt, utan att vara en ’slampa’ eller patriarkatets hemska medbrottsling. Hon kan vara mån om att ha samma lön som en man, men inte bli traumatiserad av en blottare på tunnelbanan även om det klassas som ett brott. Hon kanske ser det som uttryck för en sexuell misär, eller som en icke-händelse”.

Medan Metoo-vågens feminism handlade om att respektera gränser, fanns det, naturligt nog, väldigt lite plats för sexuellt bejakande. Ett nej är ett nej, sa Harvey Weinsteins offer. Men vi har lagt hela vår ungdom på kampen att få säga ja, ropade Deneuve och övriga frustrerat. Och sett till flera av de andra undertecknarnas omsusade sexuella utsvävningar – Millet berättar i sin bok om gangbangs med 150 män, Robbe-Grillet har gjort litteratur av sitt BDSM-liv – kan man förstås se invändningarna mot metoo också som ett sätt att slå vakt om sina egna böjelser och kinks.

Den franska 68-parollen il est interdit d’interdire, det är förbjudet att förbjuda, har ledsagat franska radikala i över femtio år. Den frispråkiga och lätt perverterade litterära medelålders kvinnan typ Marguerite Duras hade länge en plats i den franska offentligheten. Men återväxten är dålig. Ingen av fransyskorna som på allvar utmanar bilden av en renlärig borgerlig sexualitet är längre under 70 år.

Det vore trots det en förenkling att göra striden om den rättrogna feminismen enbart till en generationsfråga i Frankrike. Flera av de hundra undertecknarna 2018 är kvinnor i yngre medelåldern, inte minst en rad psykoanalytiker som har en mer framskjuten plats i fransk debatt än kanske någon annanstans. Däremot är det slående hur franska kvinnor långt över pensionsåldern fortfarande gör självklart anspråk på att äga problemformuleringarna. Det är en smärtsam påminnelse om hur vi i Sverige slutar lyssna på alla över femtiofem.

Den feministiska historikern Michelle Perrot, 95, säger till The Guardian att de Metoo-kritiska feministerna oroar sig över ”att kvinnokroppen och sex återigen ska bli förbjudet territorium och att en ny moralordning innebär ett ny sorts censur av begärets fria rörelser”. Hon avslutar: ”Och det finns anledning att dela deras oro.”

Översättningen ur ”Åren” är gjord av Maria Björkman.

Café Bambino – Suzanne Osten litar på barnen