Stanna hemma från Eurovision, Lundvik
En show som legitimerar Israels brott mot folkrätten
Vi ses i Jerusalem! jublade Netta Barzilai när Israel i fjol vann i Eurovision Song Contest. Inte Tel Aviv, alltså, utan Jerusalem.
Ett av Donald Trumps första beslut var att deklarera att den amerikanska ambassaden ska flytta från Tel Aviv till Jerusalem.
Jerusalem har 800 000 invånare, 40 procent av dem är palestinier. 80 procent av dessa lever under den israeliska fattigdomsgränsen, läser jag på Utrikespolitiska institutets hemsida. De flesta av dem bor i östra Jerusalem, som Israel olagligt annekterar sedan 1967. Trots att palestinierna betalar lika mycket skatt som de judiska invånarna, investeras den absoluta lejonparten i den västra delen.
Det är klart att det inte går att lägga Eurovision Song Contest där. I samma stund som israelisk tv sänder ut turistläckra pausvykort över de västra delarna, kommer Europas humanister på sociala medier lägga ut bilder på grävskoporna som river palestinska hus i den östra delen. Det skulle bli massutskick av palestinska ungdomarna som kastar sten och får svar av ockupationsmaktens överbrutala vapensvar.
Varje år döms mellan 500 och 700 barn i israeliska militärdomstolar. De yngsta är inte äldre än 12 år, enligt UNICEF.
Svenska skattemedel går till Israels största vapenföretag, Elbit Systems. De säljer in sig med argumentet att deras vapen är testade i fält. "Testfältet heter Gaza", sammanfattar Palestinagruppen lakoniskt. Svenska pensionsfondernas etikråd avråder från investeringar i Elbit Systems, men det struntar Försvarets Materielverk i. Skurkstater är big business.
Rysslands folkrättsvidriga ockupation av Krim fick dignitärer att bojkotta invigningen av OS i Sotji 2014. Eurovision i Israel 2019 är tydligen inget problem, trots att det borde vara lika svårt att uppträda där som det var omöjligt att spela i apartheidregimens Sydafrika.
Det är lättare att vara gay i Israel än på Västbanken och i Iran, det är sant, vilket ockupationssvassarna alltid gör ett nummer av. Men när Madonna äntrar scenen i Tel Aviv är det inte som en symbol för idén om alla människors lika värde, utan som gäst hos en stat som år efter år tillåts göra vad som helst.
De länder som erkänt Palestina representerar tillsammans 80 procent av världens befolkning, eller ca 5, 5 miljarder människor, läser jag på regeringens hemsida. Det spelar ingen roll, så länge USA inte gör det.
Nej, John Lundvik, det här är inte en fest i kärlekens tecken. Stanna hemma! Eller kräv åtminstone att Palestina ska få ställa upp i Eurovision Song Contest nästa år.