Zygmunt Bauman är död: Han satte pricksäkert ord på vår tid
Det finns tänkare man kan komma på sig med att referera till eller citera utan att egentligen veta när eller var man läste det.
En Jürgen Habermas, en Pierre Bourdieu, en Hanna Arendt.
Den polsk-brittiska sociologen Zygmunt Bauman, som avled i måndag kväll 91 år gammal, var en av dem.
Hans förmåga att vara ständigt aktuell genom att ta sig an sin tids nya frågor, och hans humanism, där solidariteten mellan människor, medkänsla och moral, alltid väger tyngre än ekonomins, statsmaktens eller själva rationalitetens krav, gör honom till en av de riktigt stora intellektuella i sin generation.
Han eget liv personifierade ett stycke europeisk – och judisk – historia. Som sekulär jude flydde han i tonåren med sin familj undan den nazistiska invasionen av Polen, enrollerades i sovjetisk militärtjänst och deltog i befrielsen av både Polen och Tyskland. Han var kommunist och gjorde karriär i den polska staten. Men bara drygt 20 år senare var det dags att lämna landet igen – denna gång för gott – för att undkomma de anti-judiska utrensningarna och pogromstämningarna i Polen 1968. Han bosatte sig i Storbritannien och blev professor i Leeds.
Det är ingen djärv spekulation att denna erfarenhet av dubbelt flyktingskap och upplevelsen av två olika staters förtryck spelade roll för de ämnen han, i olika former, ägnade sitt akademiska liv åt, inte minst det moderna samhällets utdefiniering, kontroll och i värsta fall utplåning av dem man klassificerat som främlingarna.
Hur goda intentionerna än är att inrätta ett välordnat samhälle kommer det alltid att finnas grupper som ställs utanför, menar Bauman. De är de hotfulla, som genom sin existens bekräftar det ”vi” som skapats. Judarna i Europa är det mest fruktansvärda exemplet.
Förintelsen, så lydde tesen i hans berömda verk Auschwitz och det moderna samhället (1989), var inte något tillfälligt brott med utvecklingen i Europa, utan fanns inneboende i det moderna samhället självt. Det krävdes noggrann byråkratisk planering, logistik, teknologi, och miljoner plikttrogna medborgare som utan att själva hata judar gjorde sitt jobb.
Denna epok av högmodernitet, eller vad Bauman kallar ”stabil modernitet”, som vilade på (relativt) avgränsade nationalstater, nationella välfärdsarrangemang och industriproduktion, är i dag på väg att ersättas av det Bauman betecknar ”flytande modernitet”. I detta samhälle slits de sociala banden mellan människor sönder i en långt gången individualism och konsumtionshets. Inga gamla löften gäller, den som har arbete idag kan vara utan imorgon, allt fast förflyktigas och världen blir en osäker plats.
Det är måhända ingen helt originell tanke efter ett par årtionden av globaliseringsdebatt, men Bauman hade en säregen förmåga att fånga förskjutningar. Man kan ibland irritera sig på bristen på empiriska belägg – han var ingen siffertrixare – men man kommer inte runt att han ofta mycket pricksäkert satte ord på vår tid.
Ett exempel är hans tes om den postmoderna statens förvandlingar, framförd i essäsamlingen Collateral Damage (2011). Den högmoderna välfärdsstatens existensberättigande, hävdar Bauman, var att göra framtiden mer förutsägbar, misslyckandena mindre fatala. Vi skulle skyddas mot ekonomins svängningar, mot sjukdom och arbetslöshet. Kapitalmakten inbäddades i samhället, med regleringar, facklig organisering och en kulturell konsensus om att alla skulle med.
Men med kapitalets globalisering blev den nationella politiken mer maktlös. Ojämlikheten exploderade, men problemen individualiserades: sjukdom, arbetslöshet, fattigdom, har allt mer blivit den enskildes sak att ta ansvar för.
Baumans poäng: vi behöver staten för att vi är hotade. Därför behöver staten hoten.
Och om ekonomin inte är något att göra åt, så får man fokusera andra hot: terrorister, brottslingar, invandrare – sådana områden där politiken fortfarande har makt.
Det är en högaktuell iakttagelse.
Men ännu mer brännande: Bauman såg inte lösningen på denna långtgående separation av politik och makt, där makten internationaliserats, men politiken fortfarande är nationell, i de reaktionära försöken att återupprätta nationalstatsmakten. Det är förmodligen inte möjligt, och i vilket fall omoraliskt. Vi kan inte skärma av oss från vare sig världens lidande eller de globala handelskedjorna.
Hans utopi var i stället att den politiska makten – demokratin i någon form – måste återupprättas på övernationell nivå.
Det är en internationalistisk, och i Baumans tappning socialistisk dröm, som inte får dö med honom.
