Sundare arbetare är provocerande
Friska löntagare kan jobba längre - då blir protestpizzan en ren återerövring
”Att motionera och vägra skräpmat är samma typ av motstånd som att begränsa arbetstider och ta strid om arbetsmiljön”, skriver PM Nilsson i en läsvärd text på Expressens kultursida. Han diskuterar folkrörelsen löpning med Göran Greider, skriver om styrkan i att röra sig tillsammans i alla dessa lopp som arrangeras och drar en parallell till kroppsarbete.
Fetma och ohälsa är klassrelaterat. Att arbetarna inte rör på sig är en tragedi, anser Nilsson. Det har han ju rätt i. Men han förstår inte att det kan finnas ett motstånd i det.
Ingen blir väl gladare än arbetsgivaren om vi går direkt från jobbet till gymmet eller löpspåret. Oavsett om vi kropps- eller kontorsarbetar, så bör vi, har vi lärt oss, lägga en rätt stor del av vår fritid på att hålla oss i trim för jobbets skull. Våra kroppar ska hålla så vi kan jobba till sjuttio, vi ska vara representativa. Vårda arbetskraften. Själv har jag känt ett styng av provokation när arbetsgivare har erbjudit subventionerat gymkort och hälsocoachning.
Som om de ägde min kropp och helst inte ville lämna tillbaka den efter arbetsdagens slut. Det må vara självdestruktivt men ibland kan en pizza i stället för en löptur vara en akt av återerövring.
