Fången i ett träd

Aftonbladet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-02-09

Skimrande ljusa klanger på Göteborgsoperann i A flowering tree

helskärm

John Adams är en av vår tids mest framgångsrika operatonsättare. Han är den ende som lyckats skapa opera av nutida politiska frågor i mångdiskuterade verk som Nixon in China, The Death of Klinghoffer och Doctor ­Atomic. Inget av dem har ­någon svensk scen ­vågat sig på, och när nu Göteborgs­operan satsar på svensk premiär av en stor John Adams-opera har man valt A flowering tree, som där­emot inte väckt ­någon större internationell anklang efter urpremiären i Wien 2006.

A flowering tree har inget nutidstema, utan librettot, som Adams skrivit tillsammans med Peter Sellars, bygger på en gammal indisk saga. En ung kvinna, ­Kumudha, vill hjälpa sin fattiga mor genom att förvandla sig till ett blomstrande träd. Hennes syster gör girlander av blommorna och säljer på torget. En prins får nys om saken och gifter sig med flickan, men hans syster saboterar ­Kumudhas blomsterproducerande funktioner. Hon blir ett ­mellanting, varken träd eller människa, och försvinner från den förtvivlade prinsen. Men allt ordnar sig i ett happy end.

Historien kan tolkas som en manlig fantasi av kvinnan som en ovanligt vacker del av vegetationen, eller välvilligare som ett ­exempel på skönaste kvinnokraft. En svensk kan dra paralleller till Sven-Erik Bäcks kammaropera ­Tranfjädrarna.

John Adams påstår att han velat skapa något i Troll­flöjtens anda, men då frågar man sig, hur då? Den här ganska enkla berättelsen har inte ens några ­avlägsna lik­heter med Trollflöjten. Men det är härlig musik, oerhört ­varierad, med skimrande ljusa klanger, ibland rytmiskt intrikat och ofta med små romantiskt insmickrande passager. Dirigenten Joana Carneiro har gjort ett ­mycket fint ­arbete med orkestern och musiken blir genomlyst med exakthet i detaljerna och klarhet i konturerna.

Vad som händer på scenen är jag mera tveksam till. På regissören Nicola Raab ska inte klagas, hon kan inte ­göra så mycket åt det statiska upplägget. Mycket av histo­rien gestaltas inte utan återges av en monotont sjungande berättare (Omar Ebrahim). Endast två solistiska sångare, Julia Sporsén som ­Kumudha och Eric Fennell som prinsen, uppträder, och deras partier är inte särskilt tacksamma vokalt. De har mest att illustrera berättelsen men kompletteras av en kör och tio dansare, som ­bitvis får ­uttrycka sig riktigt expressivt. Kumudhas transformationer är i alla fall ­mycket vackert färg- och ljus­satta av ljus­designern Aaron Black.