En persienn för mycket
Dramaturgin för ängslig kulturjournalistik utspelar sig som väntat
Lena Andersson inledde DN:s artikelserie om miljonprogrammen (5/7) med en skildring av Tensta. Där har hon växt upp, och flyttat därifrån. På senare år har hon återvänt, eftersom hon kan bo större än i stan för mindre pengar.
Det är dock en hemvändare som inte är helt nöjd. Hon har inrett lägenheten med dyra lampor, men grannarna följer inte den småborgerliga traditionen med mysig belysning. De kör på neddragna persienner och lysrör. Lena Andersson har ju inget att göra med hur andra inreder sina hem, men det är inte så man måste läsa texten. Det handlar om läsart. Och en text som kritiserar miljonprogrammens utformning (därmed indirekt även de som bor där) hamnar nästan oundvikligen i en form av läsart.
Jag tyckte det var intressant med utgångspunkten från Anderssons fönster till den modernistiske arkitekten Le Corbusiers tankar om hur 1900-talsmänniskan skulle bo och leva. Det kändes som att jag lärde mig något och samtidigt fick bekräftelse på observationer som jag själv gjort om miljonprogramsområden jag bott i, som att persiennerna ofta är neddragna. Och det är väl ungefär vad jag begär av en kulturtext.
Samtidigt anade man oråd. Det här inte skulle få gå obemärkt förbi. Mycket riktigt, snart utspelades hela dramaturgin för hur ängslig kulturjournalistik fungerar. Det blev den läsarten.
Först tyckte Expressens Dan Hallemar (6/7) att texten var ”distanserad”. Har ni någonsin läst Lena Andersson? I det här fallet riktade hon sig till själva platsen snarare än människorna på platsen, vilket per definition möjligtvis gör texten distanserad.
Ett annat sätt att beskriva Anderssons text vore att den försöker ta ett större grepp på ett område, utan att vara särskilt personlig. Den övergripande kritiken hos Hallemar är i alla fall att förorten inte går att förstå om man ser den ovanifrån. Att den sortens texter befäster trötta klichéer av miljonprogrammen, och då kan ingenting göras åt problemen.
Nästa person i kö var arkitekten Lina Wik. Hon kallade i sin tur texten för ”pratig” (DN, 20/7). Nåde den skribent som använder sig av stilgrepp, exempelvis genom några rader om persienner och lysrör. Wik tycker att Lena Andersson alldeles glömmer bort att ge en arkitektonisk bakgrundsförklaring till miljonprogrammens historia. Därför blir artikeln förenklad och missvisande.
Mest av allt verkar det som att så fort någon skriver om miljonprogrammen, särskilt en författare som råkar heta Lena Andersson, så spritter det till av nervositet i hela den kulturmediala kroppen. När det har hänt lyder inte frågan: Vad har Lena Andersson skrivit? Frågan måste omformuleras till: Vad har Lena Andersson inte skrivit? Hon har helt ignorerat det faktum att Kista galleria ligger på gångavstånd från Husby!
Själv tycker jag att Lina Wik skrev alldeles för lite om Jay Z:s nya skiva 4:44 i sin text.
