Död – då säljs Prince ut
Kristofer Andersson om sveket om stjärnans arv
Prince finns numera på Spotify. Kul för alla utom Prince, som har en smula svårt att tala för sig. Tio månader efter hans död behöver tydligen ingen längre respektera hans väl kända aversion mot musikindustrins inställning till rättigheter och ersättningsnivåer.
För Prince Roger Nelson handlade det inte om snålhet. Han hatade alla som tallade på hans material. Dessutom stod han i en position som möjliggjorde ett motstånd till normen, som deklarerar att kulturskapare av nöd bör ställa upp på allt – till vilka villkor som helst. Om han kunde säga nej, skulle också andra, som inte var lika stora som Prince, våga säga nej.
Alla förväntas leka leken. När Kent valde att inte göra enskilda intervjuer kallade en public service-reporter beslutet för ”ett stort förakt mot radio, tv och tidningar”.
Det brukar låta så. Att inte erkänna ordningen kan alltid avfärdas med någon rövare om att man inte ”respekterar” dittan och duttan. Eller att man är puckad och snål.
Jag saknar Prince. Funken som dunkade av liv. Falsetten, klädd i sorgflor. Gitarrspelet, så frenetiskt att strängarna ljöd av hans musicerandes pappas ord: ”Jag döpte honom efter mitt artistnamn för att jag ville att han skulle få möjlighet att göra allting som jag hade velat göra”.
Men allra mest, saknar jag hans integritet och ryggrad.
