– Befriande att rita en fantasykarta över depressionen

Nanna Johanssons nya seriebok ”Jag kommer med stryk” innehåller mycket mer än bara trams

”Det är så himla kul att lägga tid på en halvdum idé och dra den så långt det går”, säger Johansson.

”Det är bara trams”, säger Nanna Johansson om sina serieböcker.

Men under den absurda humorn finns också berättelser om depressioner och död.

– Det är lite experimentverkstad, säger hon.

I Nanna Johanssons senaste bok Jag kommer med stryk finns en serie om fyra sidor, som är reklam för ”partybegravningar”. Den börjar med en parfym som innehåller sekret från den avlidna, och slutar med erbjudandet att göra den döda till en festlig chokladfontän. Det är en väldigt rolig, rent furiös burlesk.

Hur hamnar man där, frågar jag Nanna Johansson när vi träffas på ett kafé på Friisgatan i Malmö.

– Det är lite experimentverkstad. Det är så himla kul att lägga tid på en halvdum idé och dra den så långt det går. Det är nästan så jag tycker det är roligast att göra serier när man känner att ’det här kan bli va fan som helst’. 

Och då blir det chokladfontän av ett lik? Du bara släpper på?

– Haha ja! 

Stor igenkänning

Nanna Johansson har kallat Jag kommer med stryk för sin minst politiska bok, fast sedan kom hon på att Välkommen till din psykos (Ordfront 2012) inte heller var så väldigt politisk. ”Det är bara trams”, säger hon om böckerna, men det är en sanning med modifikation, för den senaste har också en tyngd i botten. Serien om begravningsbyrån är ju rolig för att döden verkligen inte är så kul, och boken innehåller också ett uppslag med titeln ”Landet Depression”.

Teckningen är tydligt fantasyinspirerad, fast här heter platserna saker som ”Brända bron”, ”Diskbergen” och ”Tomhetens öken”. För den som har någon gång har sett en skymt av depressionens färglösa landskap är igenkänningen stor.

– Jag har depressioner återkommande, och har inte riktigt gjort någonting av det. Det är något som jag tänker mycket kring. Det var ganska befriande att göra fantasykartan över depressionen. Det var ett sätt att berätta om det utan att det blev ”för ett år sen låg jag i sängen …”. 

Pendlar vilt

Annars pendlar boken rätt vilt. Nanna Johansson föreslog själv titeln Saker jag ritat sen sist – men förlaget tog titeln från en av enrutingarna i boken i stället. Här finns inne- och utelistor (”det är lite daterat”), en pricksäker analys av streamingsajternas alla kriminalserier och en uppgörelse med bronsbehån – ett obligatoriskt kvinnoplagg i fantasyfilmer och dataspel. 

– Jag spelar väldigt mycket dataspel, och är med och gör podden Spelsekten

Är du en figur i bronsbehå då?

– Nej! Jag skulle inte välja det, om man fick välja. Och det har blivit mycket bättre i spelvärlden. Ingen kommer undan längre med riktigt flagrant sexism.

Sexism har också varit ett tema i kritiken som blossat upp de senaste åren mot enskilda komiker. Debatten har varit stormig, och just humorns gränser tar Nanna Johansson upp i några av serierna i nya boken. Här finns bland annat en soldat med pistol som hojtar ”Fel! Det där är gränsen för vad man får skämta om!”, och en sida föreställande ”Herr och fru Lättkränkt”.

– Jag tänker mycket på humor, hur den tas emot och hur olika människor uppfattar humor. Man tänker att alla förstår att det här är humor, men så är det tydligen inte.

Man läser humorn bokstavligt?

– Ja. Och tänker att bara för att någon skämtar om någonting så har den en helt skev värdegrund och måste elimineras från samhället.

Blir man påverkad av det, på så sätt att man får något slags känsla för vad som betraktas som ”okej” eller inte? Är det till exempel fortfarande okej att vara väldigt hårt feministisk?

– Jag tror absolut att det är okej. Däremot är det kanske inte lika edgy att vara det nu, för varenda politiker är också feminist eller säger att de är det. Det känns inte som att man slår mot någonting längre. De finns såklart hur mycket problem kvar som helst, men rent konstnärligt är det inte så utmanade längre.

Du har ju skrivit skönlitteratur också, bland annat novellsamlingen ”Paradise”. Hur blev du serietecknare egentligen?

– Jag gick en skrivarlinje, skrev jättemycket och tänkte att det var det jag ville hålla på med. Och sedan fick jag skrivkramp och kände att det blev pretentiöst och jag ville inte skriva på ett tag. Då började jag rita jättetramsiga små bilder i stället. Till slut hade jag ritat så himla mycket att jag satt med travar och kände att om jag inte gör något av det här är jag ju bara en sinnessjuk människa, haha!

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln