Berlinmurens fall blev vänsterns ras

Ann Charlott Altstadt om en rörelse som gav upp kampen mot kapitalismen – och blundar för dagens samhällsproblem

avAnn Charlott Altstadt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ap
Brandenburger Tor i november 1989.

Vid midnatt den 9 november 1989, efter timmar av missförstånd och passivitet från DDR-ledningens sida, gav befälhavaren Harald Jäger på eget initiativ order om att öppna bommen vid Bornholmer Strasse i Berlin.

Människomassorna vällde över gränsen och öst och väst förenades i en natt av häpen yra. Kommunismen tog farväl, också av det svenska parti som in i det längsta försvarat de realsocialistiska staterna. De flesta av dem som tidigare förespråkat kontakt med broderpartierna, skickat hyllningstelegram och gjort besök med banketter och högtidstal var dock strax överens om att det verkligen var på tiden.

Det ansåg även jag under den höstens långa diskussioner över kaffe med cigg på HUM-centrum i Uppsala. Äntligen skulle orden och begreppen befrias från Gulag; socialismen och kommunismen som var gamla redan när de fängslades av den unga oktoberrevolutionen.


Murens fall skulle bli den svenska vänsterns reboot. Det historiskt förödande misstaget; anslutningen till Komintern 1921, skulle göras ogjort. På modern politisk svenska; Marx skulle inte längre behöva ta ansvar för sin hatsvans.

Men kanske var mina förhoppningar färgade av samma slags politiska svärmeri som fick vissa offentliga personer att ordagrant gå sönder eller gråta vid murens fall. Jag undrar om det som sinade och till slut dog ut efter 1989 också var en politikens särskilda romantiska ådra.

Världshistoriens vingslag snuddade vid oss: bilder och berättelser laddade av storslagna segrar och förluster. Folket som reser sig och gör motstånd, hjältar och offer. Ett drama där historien och framtiden ständigt stod på spel i ont mot gott.

Det romantiska vänsterarv som en gång föddes ur hård realpolitik formade lojaliteter som inte endast gällde nuet, utan även det förgångna. Och dåtiden stod ständigt levande, också som erfarenhetens exempel och varningar.


Muren föll och gränserna öppnades, men det tycks mig som om vägen bakåt spärrades av; en sorts minnesförlust som omfattar hela samhället.

Vi lever numera i det eviga nuets diktatur där det förgångna är lika okänt som framtiden. Inget påminner oss om att samtiden är ett resultat av gårdagens politiska debatter och beslut, att allt kan vara annorlunda. När visionerna och utopierna förklarades vara förbrukade kanske även vår historia onödiggjordes och vi fastnade i en skenbart alternativlös nutid. 

Berlinmuren var också metafor och agiterande associativ symbol för de som propagerade för det svenska systemskiftet. Och även företrädarna för den ny-liberala storm som svepte över Sverige och världen åberopade historiens nödvändighet och upphöjde sin enda väg till vetenskap.

Det var en eliternas uppifrån-revolution men den drevs också av personer med starka känslor för något större och mer hänförande än enbart kapitalets krassa jakt på nya marknader. En borgerlig generation hade förläst sig på bland annat Ayn Rands Och världen skälvde; en politisk tegelsten till roman som gör överspänd romantik av marknadskonkurrens och dess övermänskliga heroer; en nyliberal version av arbetets hjältar.


Enligt den tidens åsiktsmainstream och senare segrande borgerliga historieskrivning levde vi i DDR-Sverige. Till och med privatdrivna skolor på en konkurrensutsatt marknad omgavs då av en berättelse om människors uppror och framtida frihet.

Men inte ens SAF, dåtidens Svenskt näringsliv som bland annat drev Milton Friedmans idé om skolcheckar som politiskt mål, skulle väl i dag kunna fira den svenska Berlinmurens fall och utfall, exempelvis den faktiskt förutspådda betygsinflationen, eftersom företag ju är beroende av kompetent arbetskraft. 

Den framtida nattväktarstaten, människors frivilliga sammanslutningar och de öppna gränserna var en romantisk utopi som också den falnade under trycket från verklighetens villkor. Föreställningarna om individen som reser sig mot statens förtryck rymde förhoppningar som inte heller kunde infrias, varken i öst eller väst.


I dag finns dock ingen mur som på nytt kan falla, inga att ställa till svars, eftersom vi har makten att välja själva och vi väljer varje dag. Högerns romantik som för ett kort ögonblick blommade ut på den fallna muren närde sig inte på något förflutet och den utopiska framtiden var mer ideologisk överkurs än folkligt löfte. Så nuets omständigheter tycks lyckosamt legitimera sig själva i brist på jämförelsepunkter. 

Det hör till historiens ironi att den konservativa våg som präglar dagens borgerlighet tycks bära en romantisk längtan tillbaka till ett Sverige före murens fall och liberaliseringen, till det föraktade och förtalade 70-talet och det samhälle som högerkrafter, även inom socialdemokratin, raserade som ofrihetens högborg.

Ett slags svensk diffust ospecificerad variant av DDR-nostalgi som naturligtvis även här uppkommit som en motreaktion, då vårt nya samhälle inte levererar, då paroller inte överensstämmer med verkligheten. Och det paradoxala är att det är gårdagens förlorare som fått skriva dessa dagens slagord.

För liberalismens seger innebar också startskottet för vänsterns exceptionellt framgångsrika jakt på ett nytt postsocialistiskt projekt. Vårt nya avreglerade klassamhälle frontas därför inte längre av appeller om valfrihet utan om mångfald och antirasism. Intersektionalitet och postkolonialt perspektiv är numera officiell ideologi via direktiv, handlingsplaner och värdegrunder och förenar de förr konfrontativt motsatta politiska lägren.

Det är en ny så kallad berättelse som har växt fram som ersättning för teorier som grundades i människors objektiva ställning i den materiella produktionen. Vänsterns konfliktlinjer individualiserades och krympte tidsanpassat liberalt till att i stället handla om värderingar och människosyn.


Motsättningen mellan arbete och kapital skrevs om till majoritetsgruppens förtryck av olika minoriteter. Klassamhällets sorteringsmekanismer blev en fråga om den vita majoritetsgruppens rasistiska attityder, och socioekonomiska förklaringar det antirasistiska motargumentet, inte underlaget för krav på och engagemang för samhällsomvandlande politik. 

Realsocialismens sönderfall gjorde liberaler av vänstern, men trettio år senare gör dessa nya konfliktlinjer att även liberaler kan kalla sig vänster. En framgångssaga som förstås förklaras av att den verkliga makten inte längre hotas. Tvärtom kan till och med makthavare legitimera sig själva som progressiva genom tomma slogans eller symbolhandlingar, som förr de realsocialistiska staterna.

Decennierna efter murens fall kom att präglas av en ojämlikhetens och segregationens politik.

Men den nya vänsterns strategiska analys handlar fortfarande om att som under det kalla kriget och med vpk:s gamla språkbruk hamna i ”rätt spänningsfält”. Med den skillnaden att kampen inte längre förs mot imperialismen utan mot inhemsk rasism och fascism.

Politikens innehåll byttes alltså ut, medan själva formerna för det vänsterromantiska arvet inte bara överlevde murens fall utan har blåsts upp som allmän strategi: Den storslagna ständiga striden mellan utopi och dystopi, ändamålen som helgar medlen och fiendens fiende som är vår vän.

Vänsterns gamla kampstrategi har vunnit sådant inflytande att till och med en sorts variant av 1900-talets folk- eller enhetsfront uppstod efter senaste valet som regeringsunderlag: För att rädda Sverige från fascismen var det, enligt socialdemokratins och vänsterns analys, nödvändigt att släppa fram liberal politik.


Från Berlinmurens tid lever endast utopiska rester kvar som både vänster och liberaler projicerar på vårt eget nuvarande mångkulturella samhälle. Sverige måste därför försvaras och förklaras på samma vis som en gång de realsocialistiska länderna: I deras nya samhällsberättelse går den svenska ekonomin som tåget och inga tecken tyder på att det är systemets fogar som knakar. Vi är trygga och det råder i stort sett ordning i landet med stor folklig uppslutning kring den förda politiken.

Folket är dock utsatt för illvillig propaganda och desinformation från främmande makt, men också starka inhemska krafter vill svartmåla och splittra det svenska samhället. För att demokratin ska överleva är det därför rätt att stämpla ut och isolera fascisterna medan kunskapshöjande utbildningsinsatser fostrar och medvetandegör folket på arbetsplatser, skolor och universitet. 

Den vänster som förr såg och analyserade tecken på kapitalismens kris och misslyckande bäddar alltså i dag in samhällsproblem i välbekant apologetisk retorik, som om vi faktiskt lever i ett slags DDR-Sverige.


I samhället post 1989 sköter kapitalet ostört ekonomin medan vänstern tar hand om den ideologiska överbyggnaden och arbetarnas människosyn och skolning. En modern variant av den historiska kompromissen mellan arbete och kapital. Trettio år senare kan jag dock inte låta bli att citera Michail Gorbatjovs påstådda varning till Erich Honecker: Historien straffar dem som kommer för sent.

ARTIKELN HANDLAR OM