Från triumf till Trump

30 år efter murens fall kan liberalismen kan inte längre skydda yttrandefriheten

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP

Den 9 september, någon gång på förmiddagen, skickade Donald Trump iväg ännu ett av de mer än 11 000 tweets han skrivit sedan sitt tillträde.

Han var entusiastisk. Den amerikanske oligarken Paul Singer hade nämligen just köpt företaget AT&T som är huvudägare till nyhetskanalen CNN.

Goda nyheter! CNN ägs nu av en ”aktivistisk investerare”, skrev presidenten. Nu kommer han äntligen sätta stopp för alla fake news! CNN har VÄLDIGT DÅLIGA TITTARSIFFOR, de förlorar pengar och bla, bla, bla …

Trumps förväntningar var inte orimliga. Han har en lojal vän i Paul Singer. CNN:s nye ägare har investerat i presidentens företag, betalade hans presidentinstallation och är en av de största finansiärerna av republikanska partiet. Han sitter dessutom i styrelsen för den konservativa tankesmedjan Manhattan institute och är mycket oroad över socialismens framväxt i USA. 

Att USA:s president vill tysta en nyhetskanal överraskar egentligen ingen. Visst fick han omedelbart tusentals likes från sin lojala Twitterarmé, men det blev ingen större nyhet. Trumps hat mot medierna är välbekant. Det är en del av hans politiska idé. Helt nödvändigt för hans framgångar.

Men det som plötsligt blev solklart är att Den fria världens ledare numera förlitar sig på samma strategi för att tysta kritiska medier som hans mest totalitära kolleger – att låta sina anhängare köpa dem. 


Dagens auktoritära stater behöver nämligen inte längre förbjuda åsikter, stifta nya medielagar eller sparka public service-chefer. Polska PiS, Viktor Orbán och public service-hatande Sverigedemokrater är i grunden amatörer när det kommer till åsiktsförtryck. De tvingas alltid bekämpa en högljudd internationell opinion för att få igenom sina inskränkningar. De har inget lärt av de stora mästarna i branschen – Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan

I Turkiet kontrollerar lojala ”activist investors” av Paul Singers typ medierna sedan länge. Erdogans vänner i familjen Demirören har köpt alla tidningar av betydelse samt tv-stationerna Kanal D och CNN Türk. Och deras relation till presidenten är minst sagt underdånig. I ett inspelat telefonsamtal som läckte 2014, kan man höra medieoligarken Demirören nervöst utbrista: ”Har jag gjort dig upprörd, chefen?”

Anledningen var en artikel om att turkisk säkerhetstjänst träffat PKK i smyg. Demirören lovade att avslöja källan. Samma dag som Demirören köpte tidningen Millyet ringde han upp tidningens kolumnister och förklarade att det hädanefter inte skulle skrivas något illa om presidenten i hans tidning. Sen började han sparka folk. 


I Ryssland är strategin snarlik. Putin kom själv till makten tack vare sin dåvarande vän Boris Berezovskijs inflytelserika tv-imperium. Efter att han fått makten såg Putin till att kväsa Berezovskij. Han insåg så klart vilken makt han hade. 

Foto: AP
Vladimir Putin.

Putinregimen har aldrig behövt förbjuda oppositionella medier. Tvärtom ser det väldigt bra ut att ha lite kritiker eftersom det är ett tecken på ett öppet samhälle. I stället förbjuder man fula ord och andra petitesser som medierna ofta gör bort sig på. Och att köpa och kväsa är mycket mer effektivt. Den störste medieägaren är inte staten, men väl det statliga oljebolaget Gazprom. 

I Kina har landets rikaste man, Jack Ma, grundare av shoppingsajten Alibaba, köpt upp Hong Kongs oppositionella röst South China Morning Post. Han är medlem i kommunistpartiet sedan 80-talet. 

Öppenhet är inte längre tillräckligt för att skydda öppenheten.

Visst har Reportrar utan gränser skrivit en rapport om faran med medieoligarkernas välde, men på det stora hela är det tyst. Det är så mycket lättare att protestera mot polsk lagstiftning och Orbáns uttalanden, än att ifrågasätta hela den fria marknaden.


Det här sätter fingret på en större fråga.

Öppenhet är inte längre tillräckligt för att skydda öppenheten.

Det liberala samhället, eller rättare sagt liberalismen, förmår inte längre att försvara yttrandefriheten. 

I en värld där kapitalansamlingarna blivit så enorma att det mesta går att köpa har läran om demokratins och den fria marknadens kommunicerande kärl inget att leverera längre. Förutom en smula nostalgi.


Det är värt att påminna sig om hur stora förhoppningarna var om motsatsen för exakt 30 år sedan då Berlinmuren föll – liberalismens stora triumf. 

För att förstå den uppskruvade stämningen måste man förstå kalla kriget. Vilket många uppenbarligen inte gör eftersom många i dag tror att  ”hybridkrigföring” är något nytt. 

Men kalla kriget var en enda stor påverkanskampanj. En konflikt som bestod av politisk propaganda, fejkade nyheter, valpåverkan, utländskt stöd till oppositionella grupper och ett bokstavligt kulturkrig mellan nationer. Kalla kriget utkämpades med litteraturpriser, kulturutbytesprgram, filmer och konstutställningar. Roligast var när CIA sponsrade Jackson Pollock för att motverka det kommunistiska europeiska måleriet.

Det var en kamp om historieberättande. 

”Narrativ”, säger vi i dag.

Soft power, kallades det då.

Den mest framgångsrika historien handlade om hur trist och tråkigt livet bakom Berlinmuren var. Där fanns bara Pepsi, alla hade fula frisyrer, ingen hade blåjeans och censuren styrde allt. Det är en berättelse vi fortfarande berättar i olika varianter. I skämten om ”DDR-Sverige”, till exempel.

Och historiens själva poäng var att demokrati och yttrandefrihet skulle följa i spåren på marknadsekonomin. 

Det var berättelsen om Den fria världen. 


Det är inte förvånande att DN:s ledarsida firar minnet av de där dagarna i Berlin som Ebba Busch ThorBindefelds födelsedagskalas. Det är ju deras allra finaste, bästaste kompis sen 30 år som fyller. Alla européer är mer nöjda med sina liv nu, skriver de. ”Tacka friheten!”

Men den frihet de tackar blev på de flesta håll bara skit. När det vackra löftet om den fria världen äntligen prövades mot verkligheten blev resultatet fruktansvärt smutsigt. 90-talets Ryssland är troligen ett bortträngt minne för DN.

Det finns ingen anledning att skönmåla vänsterns historia.

Och därför kommer de aldrig att förstå den nationalistiska putinismen – en reaktion mot det nyliberala katastroftillstånd då landet höll på att säljas ut till utländska investerare. För dem är Putin som person problemet som förhindrar demokratin att blomstra, inte det samhälle som skapade honom.


Men även vänstern har lutat sig mot liberalerna i 30 års tid. Skamsen över antidemokratiska system i socialismens förflutna och rädd för totalitära tendenser har den kunnat hålla liberalismen i handen – nöjd över att ingå i en större politisk enhet för demokrati och mänskliga rättigheter, särskilt i en tid när dessa grundläggande principer börjar ifrågasättas helt öppet av såväl Stor-Trump som Jimmie Trump och Ebba Busch Trump.

Det finns ingen anledning att skönmåla vänsterns historia. Dagens konservativa höger har stulit mycket av sin mediekritik från sjuttiotalets radikaler. Den har på många håll haft en politiserad syn på nyhetsförmedling. Efter murens fall erbjöd liberalismen vänstern en frihetlig strategi. En genuin tro på det fria ordet. 


Ann-Charlott Altstadt gick häromdagen så långt att hon påstod att vänstern blev liberaler efter murens fall. Jag tror att det synsättet bara stämmer om man tillhör den vänster som säger sig vara rättroget marxistisk trots att den slutat använda sina marxistiska verktyg. 

På sina håll har klassanalysen inte uppdaterats sedan 1978. Den har inte längre någon aning om var kapitalet ansamlas, vilka nya samhällsklasser som uppstått efter digitaliseringen och ignorerar medvetet eller omedvetet att den nya underklassen i produktion och tjänstesektor består av rasifierade människor som tvingas korsa gränser i jakt på jobb. Den har ibland ett demonstrativt ointresse för vilka som utnyttjas och vilka som utnyttjar i den globala, digitala ekonomin.

Men det är så klart lättare att hävda att identitetspolitiken står i vägen för en grundlig maktanalys av senkapitalismen än att göra den själv. 

De som anklagas för att vara identitetspolitiker har åtminstone en uppdaterad blick på vilka som är den fria världens största förlorare. 


Men när åsiktspluralismen trycks ner med den fria kapitalismens egna verktyg blir liberalismen rådlös. Vad ska den göra? Återreglera? Beskatta? Förstatliga? Krossa oligarkin med alla till buds stående medel? Herregud, vad ska hända med våra blåjeans? Krossa oligarker var ju sånt Putin gjorde. Så går det inte till i Den fria världen.

Men det öppna samhället kommer inte att rädda sig självt. Det gäller för den delen den fria marknaden också. Hoten mot yttrandefriheten är bara en liten del av den totala kris för liberalismen vi just nu genomlever. 

Den liberala muren har rasat. Skyddsvallen är borta.

Yttrandefriheten blev inte en produkt av den fria marknaden – den blev en produkt den fria marknaden. 

ARTIKELN HANDLAR OM