Britterna valde kulturkriget före klasskriget

Nu måste vänstern bygga identiteter runt sina politiska projekt – och det är bråttom

Brexit krossade Corbyn. Brexit krossade Labourpartiet. Brexit krossade under torsdagsnatten många människors hopp om en socialdemokrati som vill något annat, något mer, något större.

En socialdemokrati som äntligen slänger av sig oket av årtionden av postpolitisk nyliberalism och ständig anpassning högerut mot mitten. En socialdemokrati som kan vinna val genom att aktivera höger-vänsterkonflikten och stå upp för vanliga människors och löntagares ekonomiska intressen. Som vågar och lyckas utmana den reaktionära samtiden.

Vad hände i Storbritannien? Kulturkriget segrade över klasskriget. Högerpopulismen vann över vänsterpopulismen. Enligt den belgiska vänsterteoretikern Chantal Mouffe befinner vi oss i ett hegemoniskt vakuum. Den enda vägens nyliberala doktrin har tappat sin glans. Politiken och de traditionella maktpartierna formeras om. Enligt Mouffe kommer den politiska kampen framöver utspela sig mellan högerpopulister och vänsterpopulister. Den som vinner kommer forma en ny hegemoni.

Valet i Storbritannien kan ses som det första tydliga och stora slaget i denna kamp. Socialdemokrater över hela Europa satt och höll andan i natt. Skulle detta kunna stoppa högerpopulismens framfart? Den förkrossande förlusten kommer att ha stora konsekvenser för den europeiska socialdemokratins politiska inriktning och strategiska diskussion framöver.

Alla som följde den senaste kongressen såg att Labour var ett oerhört splittrat parti

Men först och främst har den konsekvenser för det brittiska Labourpartiet. Avgångskraven på partiledaren Jeremy Corbyn började omedelbart dugga tätt och ett smärtsamt inbördeskrig rullades ut live i valvakornas tv-soffor och sociala mediers flöden under natten. Ett inbördeskrig som legat och puttrat under ytan. Alla som följde den senaste kongressen såg att Labour var ett oerhört splittrat parti. För och emot Corbyn. För och emot Brexit.

Corbyn har varit en kontroversiell partiledare från dag ett. Många mäktiga personer inom partiet ville aldrig se honom vald 2015. Många inom partiet försökte störta honom under 2016. Många vägrade fira valskrällen 2017 när partiet fick 30 nya mandat och 3,5 miljoner nya väljare. Då var man riktigt nära att vinna valet och avsätta Theresa May.

Corbyns supportrar bland medlemmar och gräsrötter hoppades intensivt och desperat på en upprepning av förra valrörelsens slutskede. En sådan osannolik valspurt hade kunnat beröva Boris Johnson majoriteten i parlamentet.

I stället blev det tvärtom. Valet är inget annat än en katastrof för Jeremy Corbyn. Själv behöll han sin progressiva urbana valkrets i London och meddelade omedelbart att han inte kommer leda partiet i ytterligare en valrörelse, han kommer att avgå.

Ingen kan förneka att Brexit har varit förödande för Labour då både partiet och dess väljare har varit splittrade i frågan om EU-medlemskapet.

Splittringen i sig är inte förvånande. Den svenska socialdemokratin var kluven inför EU-omröstningen 1994 då ja-sidan och partiledningen vann. Lika kluvna var man i EMU-omröstningen 2003 när rebellerna på nej-sidan tog hem segern.

I dag har EU blivit en fråga om nationell identitet, om kulturella värderingar, om migration och mångkultur

Inom partivänstern, LO-facken och arbetarklassen har det historiskt alltid funnits en sund skepticism mot EU-projektets starkt marknadsliberala, överstatliga och teknokratiska tendenser. Partihögern, TCO-facken och den urbana medelklassen har i stället ofta okritiskt gett sig hän åt den enda vägens många nyliberala projekt genom åren.

Vänsterns oenighet om EU brukade främst vara en ekonomisk skiljelinje. När nationalstatens suveränitet åberopades var det makten över den ekonomiska politiken, över välfärdens omfattning och arbetsmarknadens utformning som EU-kritikerna oroade sig över.

När det få gånger tippade över i exkluderande tongångar handlade det om välfärdschauvinism (Göran Perssons varning för ”social turism” vid EU-utvidgningen 2004) och om en oro för dumpade löner och arbetsvillkor (slagorden ”Go home” vid den arbetsrättsliga konflikten i Vaxholm).

I dag har EU blivit en fråga om nationell identitet, om kulturella värderingar, om migration och mångkultur, om spänningen mellan majoriteter och minoriteter i våra heterogena samhällen.

Klasskonflikter omformuleras på löpande band till identitetspolitiska kulturkonflikter. Farligast är att den högerextrema föreställningen om att politikens huvudkonflikt går mellan kosmopolitiska ”globalister” och rotade ”nationalister” får ett allt starkare fäste i människors förståelse av verkligheten.

EU-konflikten har i dag totalt inlemmats i högerpopulisternas kulturkrig. På många sätt är det ofattbart att en sådan teknisk fråga som ett medlemskap i EU har lyckats härbärgera och forma så starka och känslomässiga identiteter bland väljarna. Undersökningar inför valet visade att väljarnas identifikation med leavers och remainers var otroligt mycket starkare än väljarnas partiidentifikationer.


Corbyn har fått mycket kritik för partiets otydliga hantering av Brexitfrågan. Med facit i hand vet vi att det inte fungerade att försöka förhålla sig neutral och samtidigt föreslå en ny folkomröstning. Men frågan är om någon annan väg hade fungerat bättre, när man väl satt fast i denna omöjliga rävsax. Hade Labour helhjärtat tagit ställning för eller emot Brexit hade partiet sannolikt splittrats och på kuppen hade man definitivt skrämt bort ena halvan av sin väljarkår. Vilket i princip var det som skedde även nu.

Den tragiska ironin är att Corbyn själv varit EU-kritiker i hela sitt politiska liv

I realiteten uppfattade de flesta väljarna Labourpartiets position som ett försök att stoppa Brexit. Boris Johnson blev kandidaten för leavers och Jeremy Corbyn blev kandidaten för remainers, även om han insisterade på att han var ”neutral”. Resultatet är att Labour förlorade i många gamla industrisamhällen. Att man förlorade traditionella vänsterfästen i periferin som röstat för Brexit. Att arbetarklassväljare som aldrig lagt sin röst på de konservativa nu tog steget till höger, för att till slut få Brexit överstökat.

Den tragiska ironin är att Corbyn själv varit EU-kritiker i hela sitt politiska liv och att han hade stöd av högersocialdemokrater i rostbältet för den linjen. Kompromissen med den urbana medelklassen blev hans fall i denna fråga. Johnson å andra sidan rensade brutalt ut den interna konflikten och flyttade den utanför partiet. Han gjorde partiet till ett Brexitparti och lyfte fram den enda fråga där överklassens Tories framstod som folkliga. Han vann.

Vi som hade hoppats på att ett stenhårt fokus på välfärdsfrågor, ekonomisk jämlikhet och klasskonflikt kunde forma om dagordningen och sätta kulturkriget i baksätet måste nu tänka om. Det räcker inte. Vi måste hitta sätt att bygga starka identiteter kring våra politiska projekt. Vi måste formulera gemenskaper, tillhörigheter och en solidaritet som är effektiv utan att vara exkluderande. Vi måste göra det innan det är för sent.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.