Monica Z
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-14
En enda gång hade jag förmånen att träffa Monica Zetterlund. Det var i samband med utdelningen av Cornelis Vreeswijk-priset 1990. Hon var glittrande glad, hon hade haft några tunga år och alltid osäker innerst inne betydde priset en spaljé för hennes självkänsla. Att kronofogden dagen därpå kom hem till henne och snodde bunten med 100 000 i skrynkliga hundralappar betydde mindre, erkännandet var det viktiga.
Mycket har redan skrivits om Monica Z nu. Om hennes röst, att hennes stämma var som ett eget instrument bland andra instrument. Om den musikaliska mångsidigheten. Om hennes skådespelartalang, från burlesk till drama, som när hon gjorde byhoran i Troells Utvandrarna.
Och allt det där är bara början.
Jag tror inte det finns en enda svensk i mogen ålder som inte har levande, positiva minnen av artisten Monica Zetterlund. Som inte när som helst kan slå på minnets cd-spelare och höra henne riva av Du gamla du fria i zigenartappning, hylla de tysta män som ska angöra en brygga eller låta rösten försvinna djupt ned i bluesens blåaste blå. Hon sjöng sig in i det svenska 1900-talet, in i svenska folkets hjärta, oefterhärmlig och unik, internationell och värmländsk, vemodsfylld och sprallig.
När jag kom till Stockholm 1962 köpte jag mest av en slump, och utan att känna till henne, singeln med Sakta vi gå genom stan. Jag och en polare spelade den på en enkel resegrammofon. Vi var tagna: "Gud i helvete så bra!"
Det omdömet kom att stå sig alla år framöver.
Gunder Andersson
