Ensammast på poptoppen
Lisa Ehlin ser en sliten stjärna i filmen om K-popfenomenet G-dragon
I en tid när Sydkoreas musikexport är en av världens största, är dokumentären Kwon Ji Yong act III: M.O.T.T.E, om den färgsprakande superstjärnan G-dragon och mannen bakom personan, Kwon Ji Yong, 30, en fascinerande inblick i en värld många här vet lite om. Filmen följer en av Sydkoreas allra största musikartister på vad många tror är hans sista turné. Men den följer också en privatperson som börjar ifrågasätta vart hans artistpersona lett honom.
K-pop, helt enkelt en förkortning av koreansk pop, började spridas internationellt under 1990-talet, efter en liberalisering av kultur och television i Sydkorea. Den blev snabbt omåttligt populär för sin blandning av pop, hiphop, R&B och elektronisk dansmusik, men också för sitt tydliga, polerade och ofta futuristiska visuella uttryck. Så småningom har den kommit att bli ett globalt kulturfenomen, mycket tack vare ett systematiserat och strategiskt idolmaskineri.
G-dragon/Ji Yong är ledare i k-popens internationellt kanske mest kända grupp Big bang, aktiva sedan 2006, en evighet i k-poptid. Han har profilerat sig genom ofta explicita texter om allt från kärlek och sex till narcissism och självdestruktivitet. Nästan lika mycket som för sin musik, har han blivit känd för sin genusneutrala stil och är i dag en modeikon och musa till flera stora designers, däribland Karl Lagerfelds Chanel.
Ji Yong sattes i idolskola redan som 11-åring, innan han och de andra medlemmarna så småningom blev en grupp och kördes ut i karusellen. Chefen för YG Entertainment, Big bangs idolagentur och skivbolag (samma skivbolag som har hand om Psy, känd med ”Gangnam style”) gav unge Ji Yong i hemläxa att varje kväll skriva två låtar innan han somnade, vilket han utvecklade till en vana han har fortsatt med.
Även om hans musik från början hade främst unga kvinnor som målgrupp, har Ji Yong skaffat sig en betydligt bredare demografi och blivit en inspiration för dagens unga millenniegeneration, som står redo att slå sig fri från starka kulturella traditioner och normer. Andra, yngre k-pop-idoler har också efter Ji Yong börjat gå sina egna vägar, i stället för att bara vara söta och säljande ansikten.
Nu börjar också k-pop göra avtryck i västvärlden. 2012 skrev amerikanska musiktidningen The Fader en stor artikel om Big bang, och hatkommentarerna haglade. ”Om ni inte vanligtvis skriver om pojkband, varför i helvete skulle de vara intressanta bara för att de är koreaner?”, skrev en läsare. Klipp till 2018, när Seungri, den yngsta medlemmen i gruppen, tillsammans med YG entertainment släpper en Netflix-serie som kommer att sändas i 190 länder runt om i världen.
Nyligen var också sydkoreanska BTS, världens just nu största och mest kända pojkband, gäster i The tonight show med Jimmy Fallon, och de pratar alltid om hur de är Big bangs och G-dragons största fans.
Västerländska medier har jämfört Ji Yong med både Michael Jackson och Lady Gaga, och visst, båda funkar. Men ska man jämföra Ji Yong och hans artistpersona med någon västerländsk artist är det nog David Bowie och hans persona Ziggy Stardust som kommer närmast. G-dragon är en persona som från början innebar en frihet att uttrycka sig men som sedan har sprungit iväg med Ji Yong och gjort honom väldigt vilsen – vilket är en tydlig underström genom hela Kwon Ji Yong act III: M.O.T.T.E.
Narrativet i dokumentären påminner om det i filmen om nyligen bortgångne svenske super-dj:n Avicii. Det är ingen lättsam tittning. Precis som i Avicii: true stories beskrivs i filmen det råa i artisteriet bortom framgången, och en press att hela tiden möta andras förväntningar.
En publik van att se Ji Yong som G-dragon – självsäker, glamorös och cool – får i stället möta en stirrig, matt och orolig man som ofta ser otröstligt ensam ut. Man ser honom i ett rum fullt av människor försvinna helt in i sig själv eller falla ihop i en hiss av utmattning efter en konsert. Påtagligt tunn besöker han doktorn som uppmanar honom att gå upp i vikt. Vid ett tillfälle i en bil sitter han tyst en lång stund efter ett telefonsamtal med en vän och reflekterar, lite rakt ut i ingenting: ”Ingen vet hur jag mår inuti. Finns det någon telefonservice för ensamma?” När han sedan ska stiga ur stannar han upp, tänker efter, ler lite och lägger till ”Fast få inte idén att jag är ensam nu. Jag är inte ensam.”
I ljuset av dessa scener kommer en klar höjdpunkt i filmen mot slutet, under en av turnéns sista spelningar, där Ji Yong möter upp med bandkollegan Seungri, som klär ut sig och fixar sitt år likadant som Ji Yong, tar över scenen och sjunger några av Ji Yongs låtar så att han ska få en kort stunds respit. Det är fint och symboliskt, inte minst med tanke på att Seungri kom in sist i gruppen och de två knappast var vänner från början. På scen ses Seungri nu lyfta en klart kraftlös Ji Yong, ett mycket känslosamt ögonblick.
G-dragon verkar inte ha blivit vare sig suicidal eller galen efter att ha tillbringat nästan hela sitt 30-åriga liv i rampljuset. Men han är öppen med att han knappast gått opåverkad genom det. Till skillnad från Avicii-dokumentären, där smärtan mer anas, säger Ji Yong rakt ut var problemen ligger och hur han mår. I en underhållningsbransch fokuserad på perfektion är hans uppriktighet överraskande, k-pop-idoler måste leva som förebilder i allt de gör, i alla vägval, alla vakna timmar.
Ji Yong menar att vi alla lever med olika personas. Det är inte sorgen, utan kommunikationen av den, som är nyckeln till förståelse. I det kan även du och jag relatera till en av världens absolut mest intressanta, kreativa och beundrade artister.
