Heta röster i en kall värld
Claes Wahlin ser en elegant Wagner-uppsättning
Rösterna må vara heta i de fyra delarna i Nibelungens Ring, men Staffan Valdemar Holms uppsättning visar oss en kall värld. Sexton timmar musik fördelat på fyra dagar kräver inte bara goda sångare, det måste också finnas sceniskt bärande idéer.
Holms och Møllers estetiskt eleganta uppsättning är en replik till Patrice Chéreaus epokgörande Bayreuth-uppsättning från slutet av 70-talet. Där placerades handlingen i Wagners egen samtid, mitt i industrialismen och kapitalismen. Rollfigurernas psykologi var väl utmejslade och konflikterna tydliga.
På Kungliga Operan flyttar sig handlingen framåt i tiden mellan delarna: från Wagners tid till början av första världskriget. Med detta följer en kritik av det moderna, hur konsten marginaliseras i samhället och hur människan blir allt mer utelämnad åt sig själv.
I Rhenguldet har vi ett Wagnermuseum, vi möter sedan både vaudeville (när Siegfried dödar draken Fafner) och bio (Ragnarök). Det är när den borgerliga publiken vill ha lite snygga effekter, eld eller blixt och dunder, som man anställer konstnärer.
Rollfigurerna mår dåligt. Sieglinde har försökt ta livet av sig för att slippa Hunding. Siegfrieds behandling av Mime är mer än lovligt sadistisk och överlag så är alla, inte bara Wotan, utelämnade åt sig själva. Gemenskapen, det som binder samman ett samhälle, är vad som offras när makten och kapitalet styr.
Världen går här under med en smäll. Att låta maktens symbol, ringen, återgå till sitt ursprung hos Rhendöttrarna, såsom Brünnhilde gör i slutscenen av tetralogin, är det enda raka. Återstår för de få som överlevt kampen att bygga en ny värld.
Utan glödande röster blir Wagners operor så mycket trögare. Få konstarter kan nå sådana höjder och falla så djupt. Med ett bemärkt undantag, världsbasen Falk Struckmanns Hagen, så är hela Ringen besatt av svenska sångare, som alla är bra. Det är i dagens globetrottande operavärld märkvärdigt.
Nina Stemme är en säker Brünnhilde, djup och tät är hennes sopran och med god räckvidd. Stjärnskottet är Cornelia Beskows Sieglinde. Hennes sopran är häpnadsväckande resursstark och om hon bara slipar ner de lite vassa höjdtonerna har vi här strax en ny Brünnhilde.
Michael Weinius sjunger Siegmund med tät klang och god styrka, John Lundgrens Wotan är av högsta klass och Niklas Björling Rygert gör skickligt Mime som en sorglustig clown.
Lars Cleveman som Siegfried, förmodligen det tyngsta tenorparti som finns, är värd all beundran. De minimala fadäser som märktes väger lätt mot en i övrigt helgjuten tenor, stark och snygg, detta i en uppsättning som spårar hur vårt förakt för svaghet dödar kärleken och livet.
