Samlade vittnesmål från könskriget

Att lägga skulden på namngivna män döljer strukturerna, menar Ebba Witt Brattström

Uppdaterad 2019-04-25 | Publicerad 2019-04-24

Ebba Witt-Brattströms nya essäbok är en effektiv samlad berättelse om våld mot kvinnor.

När en orkan av vittnesmål välte det offentliga samtalet Metoo-hösten 2017 var det inget mindre än en revolution. Tyvärr utvecklades den i sina kommande faser till en syndabocksjakt med regelvidriga namnpubliceringar som tydligast konsekvens.

Sociala medier, som gjorde Metoo möjligt, visade sig vara lika styrda av medielogik som andra medier: det blir ingen story utan ansikten.

När Ebba Witt-Brattström nu utkommer med Historiens Metoo-vrål, är det ett försök att återta kraften i berättelsen, i vittnesmålens samlade styrka.

Basen är litteraturvetenskaplig, klassisk närläsning av text – Vigdis Hjorths Arv och miljö, Sofia Rapp Johanssons Silverfisken, Murasaki Shikibus Berättelsen om Genji, Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, flera verk av Nawal El Saadawi, Sofi Oksanens Utrensning, Sara Omars Dödstvätterskan. Med flera texter som förmedlar övergrepp.


Det är naket brutalt. Våldtäkt, sexuell misshandel, pedofili. Dessa litterära texter korsklipps (eller ”tjuvkopplas” för att använda Witt-Brattströms term) med anonyma vittnesmål från olika Metoo-grupper.

Det blir en effektiv samlad berättelse om våld. Vittneslitteratur från ett könskrig, kan man kalla det. Framför allt Berättelsen om Genji, skriven år 1000 e kr av en japansk hovdam och kretsande kring ”gentlemannen” Genjis sexuella övergrepp på en tioårig flicka, är ett lyckat exempel. Där fungerar metoden att klippa fram ett övervåld mot kvinnor och barn som blir förhärskande och tydligt tvärs genom århundradena.


Författare kan gestalta även sådant de själva inte varit med om, men ändå kan litteraturen tala en sorts sanning. Det är den litteratursyn som ligger till grund för Witt-Brattströms bok. Och den är förstås helt rimlig. Ändå blir det ibland problem när samtida Metoo-vittnesmål på något sätt ska understödja läsningen av litteraturhistoriska verk. Sanning och fiktion, allt blir samma. Jag tänker att Historiens Metoo-vrål är en samling litteraturvetenskapliga essäer som motsvarar den autofiktiva trenden i litteraturen. 

Ebba Witt-Brattströms nya bok har delvis lanserats som en sorts avbön, en makthavare i kulturens och kvinnokampens värld som erkänner sitt medberoende i patriarkatet och sitt tidvisa understödjande. Och jovisst, på ett och annat ställe poppar det upp. Men som hon också konstaterar: ”Att buktala patriarkatet ligger i kvinnoförtryckets natur, det är vad socialisationen till kvinna går ut på.” 

Jag antar att det är ofint att påminna om hennes egna gamla svek mot just detta systerskap, det som inte hade av henne godkända hetero-moderskaps-stämplar.

Som i Tjänarinnans berättelse, där den stenhårda patriarkala makten inte skulle kunna överleva utan alla de kvinnor – tanterna, martorna, fruarna – som tillsammans stödjer den. Av rädsla för repressalier, av vana eller av illvilja. Utpekade som patriarkatets medhjälpare blir bland andra Elfriede Jelinek och Kristina Lugn, i ett avsnitt som hör till bokens svagaste. Mig övertygar författaren åtminstone inte. Men så är Witt-Brattström heller inte nyansernas mästare.


Bara den kvinna som talar männens språk överlever i patriarkatet, ”kvinnor ’hörs’ bara om de håller sig till ämnen som ingår i mäns världsbild”, skriver Witt-Brattström och hyllar systerskapet, solidariteten mellan kvinnor. Jag antar att det är ofint att påminna om hennes egna gamla svek mot just detta systerskap, det som inte hade av henne godkända hetero-moderskaps-stämplar.

Den som uppmärksammar kvinnohat kallas oftast manshatare. Det är sedan gammalt.

Är det därför jag är irriterad på boken?

Förutom att den stundom är hafsigt skriven och kunde vara mer stringent, så ja, kanske lite. Det är svårt att tänka bort en författares historia. Men för att återvända till bokens huvudspår, är det på sin plats med en eloge för det konsekventa kvinnoperspektivet. 

Vittneslitteraturen existerar oavsett kulturellt sammanhang, tidsepok, klass eller etnicitet. Från våldtäkterna då Sovjetarmén dundrade in i Tyskland i andra världskrigets slutskede till könsstympning, till pedofila övergrepp, till den katastrofala sexualbrottsutredningen 1976 – visst är det ett Metoo-vrål som borde kunna lyfta från boksidorna.

Att kunna skylla på någon annan, någon namngiven, var ett sätt att bekräfta utsagan ”inte alla män”.

Den som uppmärksammar kvinnohat kallas oftast manshatare. Det är sedan gammalt. Det är också ett av skälen till att Metoo-hösten 2017 så snabbt vände till att bli utpekande av enskilda män. Att kunna skylla på någon annan, någon namngiven, var ett sätt att bekräfta utsagan ”inte alla män”.

Om strukturer ska friläggas så måste man försöka hålla kvar anonymiteten – där har Witt-Brattström en av sina många poänger.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.